Rogun the Robot Babysitter

I Japan, var annars?


Lite intressant egentligen att detta aldrig skulle kunna lanseras i väst. För många soccer moms skulle se bilder av en modern frankensteins monster som löper amok bland deras barn, och de skulle protestera högljutt. Men i japan verkar det funka.

A is for Atom

Hehehe, hittade denna gamla klassiker. Framtidstro, någon?

Star Trek!

Det motsatta problemet till frankenstein-syndromet nedan, där man antar att teknologin alltid är ond/farlig/opålitlig/all of the above, är vad jag tänker på som Star Trek-syndromet. I den serien så kan så gott som alla problem lösas genom att huvudpersonerna rabblar tillräckligt mycket teknobabbel, alternativt "reverserar polariteten"och så är saken biff. (Serien är inte helt fri från Frankenstein-syndromet, men just detta med att det är teknologin och vetenskapen som löser problemen hela tiden är genomgående för större delen av serien.)

I verkliga världen så är Star Trek-syndromet att människor har en ibland ogrundad och halvblind optimism till vad teknologin kan göra. De pratar sig varma om alla fördelar som är precis runt hörnet, om hur bra det kommer att bli för alla, och hur de problem som plågat människan sedan urminnes tider snart är ett minne blott.

Faran är bara att det är väldigt lätt att tappa bort sig i en önskefantasi av vad man vill ska hända, istället för att ha en realistisk bild av hur det kommer att bli. Det är inte riktigt så att man blundar för farorna, men man ser mycket lättare alla potentiella fördelar än man ser nackdelarna. Se bara till exempel på de människor som förutspådde att kärnkraften skulle ge oss oändliga mängder billig energi, att rymdteknologin skulle göra att alla kunde semestra på månen och att massproducerade mediciner skulle kunna utrota sjukdomar. Ingen av dessa människor förutsåg någonsin Tjernobyl, Star Wars-programmet eller resistenta bakterier. Eller se bara på hur man talade om DDT och hur rent det var; så rent att man på TV visade bilder av glada lekande barn som badade i det. Senare blev dessa barn ju blinda och döda, men det var det ingen som hade förutsett då.

När det kommer till internet så uttrycker sig detta på ett litet annorlunda sätt. Nu är det snarare så att man talar om hur internet kommer att helt förändra samhället, hur människor kommer föras närmare varandra, hur alla kommer att kunna jobba hemifrån och alltså ha mer tid med barnen, hur allting kommer att kunna köpas online och priserna alltså blir billigare, hur demokratiskt det kommer att bli nu när alla kan göra sig hörda, hur det finns så otroligt många ekonomiska möjligheter på internet, etc, etc. Få förutsåg pedofil- och prostitutionsnätverken, dotcomkraschen, nätmobbing eller hur små bolag kan tvingas i konkurs för att de inte klarar att konkurrera med amazon eller play.co.uk. Massor med människor har förlorat massor på internet, det sprids rasistisk propaganda och barnporr och allt möjligt obehagligt där.

Betyder detta alltså att man bör bete sig som en Frankensteinare nedan? Att all teknologi oundvikligen har lika många nackdelar som fördelar, att ingenting förbättras, och att det bara är skit alltihop? Nej, det tycker jag inte. Teknologin leder faktiskt till att saker och ting blir bättre; många sjukdomar kan botas även om vi fortfarande har cancer, aids och förkylning. Varor kan tillverkas lättare och billigare, vilket gör att människor åtminstone får bekvämare liv och fler valmöjligheter, även om detta visserligen inte automatiskt innebär "bättre" liv. Musik, ideer och åsikter, och människor blir utsatta för andra kulturer mycket enklare än för hundra år sedan, vilket i längden borde betyda ökad tolerans.

Men vad är det då jag vill säga med denna post, ifall det inte är så hemskt så som Frankensteinarna säger men ändå är mycket hemskt med teknologin?

Jo, det jag vill framföra är att det gäller att ha ett kritiskt öga på teknologin. Det går inte att sammafatta något så enormt som "teknologi" i varken ordet "bra" eller ordet "dåligt". Det finns för och nackdelar i allt, och det är vår plikt att försöka att hålla huvudet kallt, att vare sig rusa iväg i lyckofantasier och blunda för problemen eller vägra ha någonting att göra med någonting nytt i fruktan för våra liv. Det leder antingen till kraftiga och onödiga misstag eller till stagnation och panikångest. Det är alltså frågan om en gyllene medelväg mellan "allt är tipp topp" och "allt är åt helvete" som vi måste försöka hitta.

Detta gäller alltså inte bara vi som privatpersoner, utan förstås också forskare och regeringar som finansierar forskning. Men mest av allt gäller det kanske medierna, som ju livnär sig på sensationella påståenden. De är alltså en av de främsta drivkrafterna bakom både Frankensteinsyndromet ("Ditt Barn Är I Fara!") och Star Trek-syndromet ("Nytt Medel Kan Bota Cancer!"). Vad som krävs är att de hålls ansvariga för vad de rapporterar, och uppmuntras till att inte sensationalisera allting. Det är både farligt och oansvarigt, och leder bara till problem.

(Det svåra är förstås hur man undviker att inskränka yttrandefriheten på samma gång som man gör medierna mer ansvarsfulla. Men det är ett problem för en annan dag.)

Frankenstein!

En vis människa sa en gång:

Anything that is in the world when you're born is normal and ordinary and is just a natural part of the way the world works. Anything that's invented between when you're fifteen and thirty-five is new and exciting and revolutionary and you can probably get a career in it. Anything invented after you're thirty-five is against the natural order of things.

Detta citat är otroligt passande när det gäller internet, och allmänhetens reaktion på det, vilket lätt kan bevisas genom ett snabbt ögonkast på närmaste löpsedel. "HIV-mannen hade sex med flickor han träffade på nätet!", "Så hittar du nätpedofilerna!", etc, etc. Vilken journalist som helst som lever på att sälja lösnummer vet att rubriken "Någon Säljer Knark!" inte säljer hälften så bra som "Någon Säljer Knark PÅ INTERNET!"

Det verkar som att allmänheten i stort är långt över trettiofem och livrädd nätet, eller åtminstone tror massmedia det. Enligt Aftonbladet, Expressen och Metro med mera så lurar det en pedofil bakom varje virtuell buske, varannan skolflicka lägger ut nakenbilder på sig själv på lunarstorm, så gott som varje kille skadar sig i ett stunt han sett på youtube och varenda mejl du får kryllar av virus, spam och erbjudanden om att beställa ryska mailorderbrudar online.

Varför är det så? Jag tror att det är en kombination av människors naturliga rädsla för allt de inte förstår och medias behov av att skapa nyheter för att sälja lösnummer. Dåliga nyheter säljer bättre än bra nyheter, och skrämmande nyheter säljer bättre än lugna nyheter. Ingen bryr sig om en rubrik som säger "Allt Är Bra Med Världen", men alla vill köpa tidningen där det står "Ditt Barn Är I Fara! Läs Hur Du Skyddar Dig Här!"

Faktum är ju också att de flesta människor inte egentligen förstår sig på internet. Visst, de kanske mejlar, bloggar och surfar på aftonbladet, men de vet inte egentligen vad det är som händer när de gör det. Internet är en stor del av många människors liv (så gott som varje förälder har ju ett barn som använder internet, till exempel), och just därför blir det alltså lite skrämmande att inte förstå det.

Och internet är ju bara ett exempel; samma sak gäller ju så gott som alla uppfinningar. Mobiltelefoner orsakar cancer, iPodar förstör hörseln, datorer orsakar elallergi, genmodifierad mat ger autistiska barn, etc, etc, etc ad nauseum.


Vad har då detta för betydelse, egentligen? Det är väl knappast bra att människor går omkring och oroar sig hela tiden, men på vilket sätt är det dåligt?

För det första, denna utbredda misstro mot nya uppfinningar orsakar dödsfall. Se till exempel de fall där föräldrar misstror den "onaturliga" läkarvetenskapen och dess "artificiella kemikalier" och istället söker bot hos homeopater och liknande, vilket förstås leder till att barnet dör.

För det andra leder det också till att nya och helt säkra mediciner och apparater blir oanvända på grund av allmän misstro. Saker som genmodifikation och stamceller blir snarare huvudingredienser i skräckfilmer än sedda som någonting positivt, och politiker handlar efter allmänhetens åsikter. Detta bromsar upp forskningen och gör det svårare för vetenskapsmän att utveckla nya sätt att rädda liv.

För det tredje, det är inte bra på något sätt att människor går omkring och oroar sig i onödan hela tiden. Min mormors vänner var till exempel helt övertygade om att jorden skulle gå under tolvslaget år 2000. De hade läst i tidningen om Y2K, visste inget om internet eller datorer, och trodde det värsta. De sa saker som "det är ju synd om barnen som inte får leva ett helt liv" och sådana saker. Att människor tror sådana saker är ju uppenbart inte bra.

Så vad göra? Är det tidningarnas fel att det är som det är, eller är människor rädda små djur av naturen? Vad bör man göra för att fixa detta, eller går det ens att fixa?

Jag säger att ansvaret ligger lika fördelat mellan massmedia som försöker tjäna pengar på folks rädslor, och folks egna oförmåga att använda kritiskt tänkande mot sådana nyheter. Människor är bra på att bli rädda, visst, det är naturligt, men människor har en plikt att försöka att inte skrämma upp sig och varandra utan anledning. I det långa och korta loppet ställer det bara till problem att gå runt och vara rädd hela tiden.

Gula Febern

Kina måste vara onda, de sysslar till och med med datavirus.

Vilket är ganska intressant, men jag tror nog inte att det skulle användas som ett "First Strike"-scenario, som artikeln säger. Snarare nått slags "Det Var Inte Jag"-sabotage när de vill jävlas med någon men inte erkänna det.

Spam är alla uppfinningars moder

Ni kommer säkert ihåg att någon vill använda sig av bilder av hundar och katter för att förhindra fejkinloggningar. Anledningen är att man nu kan skriva program som känner igen de vanliga datorgenererade bokstavskombinationerna, och alltså kan spambots ta sig igenom dem; det vill säga det behövs en ny utmaning som inte spambots kan bryta sig igenom för att filtrera ut dem.

Detta tycker jag är rätt intressant. Effekten av detta kommer ju bli att det läggs ner massor av energi på att lära datorer att skilja mellan hundar och katter, och när någon lyckas med det så kommer ett nytt filter användas istället. Det är ett slags arms race som hela tiden leder till bättre och bättre image recognition utvecklas. Och denna image recognition-teknologi kan ju användas till mycket bättre saker.

Spam leder alltså till något gott. Who'lda thunk it?

Smash Hugg Splitt Hack Kross

När de flesta hör ordet Hacking tänker de inte på originalbetydelsen som löst betyder "att vara bra på, och kreativ med, datorer." Istället tänker de på den numera vanliga betydelsen "någon som bryter sig in eller missbrukar datorsystem", och det är det senare jag menar här.

Exempel på hacking kan ju vara att man lurar en banks säkerhetssystem att ge en pengar, att ta kontroll över telefonlinjer så man kan ringa gratis, att bryta sig in i Microsofts servrar och ladda hem "hemlig" information, att ändra en populär hemsida så att den visar något annat än vad ägaren vill visa, etc etc. Genom historien har flera riktigt obehagliga hackningar genomförts, från identitetsstöld och massbedrägeri till rena företagssabotage.

Men samtidigt är det ju så att många hackers inte egentligen vill något ont. I The Hacker Crackdown kan man läsa om hackers som helt och hållet gör det de gör för att visa att de kan, utan att de vill vandalisera någonting eller orsaka skada. Dessa hackers har trots avsaknaden av ont uppsåt ofta dömts till hårda straff som kraftiga böter eller fängelse.

Vad jag frågar mig är följande: är det rätt att döma människor som har brutit sig genom säkerhetssystem utan ont uppsåt till lika stränga straff som människor som brutit sig in för att stjäla eller förstöra? Med andra ord, är själva intrånget i sig tillräckligt farligt att man kan anse det djupt omoraliskt?

Vid första anblicken verkar det ju lite dumt att döma människor som inte skadat någon till lika hårda straff som människor som orsakat bankkollaps. Men det finns ju analogier: man kan ju dömas väldigt hårt för försök till mord även ifall man inte orsakar personen någon skada alls. Och man kan ju dömas för planerande av terrorbrott även ifall det man försöker göra är fysikaliskt omöjligt och alltså aldrig genomförs (och man, som i det fallet, aldrig tänkte göra något terroraktigt.)

Men det finns förstås skillnader här. Man kan dömas för mordförsök även ifall man inte lyckas göra något, så länge man försöker döda någon. Man kan inte dömas för mordförsök ifall man aldrig har för uppsåt att skada. På samma sätt kan man ju argumentera för att man inte skall dömas så hårt ifall man aldrig tänkte använda sig av hackingen för att orsaka skada.

Men det finns ett ytterligare problem: hur ska samhället kunna veta att hackern i fråga inte hade ont uppsåt? I många fall går detta ju att avgöra genom att se vad hackern har gjort och var han eller hon har hackat sig in. (Det är svårt att orsaka skada ifall man hackat sig in i Microsofts system och enbart laddat hem en del av en fil vars material redan till stor del finns offentligt tillgängligt, till exempel. Även om hackern som gjorde det fick en hård smäll på käften, juridiskt sett.) Men i många fall är det svårt att veta ifall hackern inte gjorde mer för att han eller hon blev avbruten av polisen/säkerhetssystemet eller för att hackern inte tänkte göra något mer.

Dessutom måste man komma ihåg att dagens samhälle är väldigt beroende av internet och digitala tjänster. Alltså är hackers potentiellt sett väldigt farliga på så sätt att de skulle kunna orsaka stor skada. Vi låter ju inte vanliga människor ha tillgång till handgranater eller ebolavirus, av just den anledningen att det kan orsaka stor skada för andra. Kan man inte då också hävda att människor absolut inte skall kunna bryta sig igenom säkerhetssystem, och alltså ska man också sätta exempel med de som man faktiskt får fast, oavsett ifall de har orsakat skada eller inte, för att förhindra andra från att försöka göra samma sak?

Min egen åsikt i detta är att hackers borde straffas någorlunda hårt, men deras motiv borde beaktas mer. Någon som gör det han eller hon gör enbart för "bragging rights" och utan att vilja förstöra någonting bör inte dömas lika hårt som den som saboterar banksystem. Detta betyder inte att denne skall gå helt fri, men det betyder att straffet ska stå i bättre proportion till det faktiska brottet.

Prosit!

Jag har hört det sägas att det tog två år från det att Alexander Graham Bell uppfann telefonen till att de första unga männen stängdes av från telenätet för att de missbrukat det. Det säger ganska mycket om mänskligheten.

Ungefär samma sak är det väl med datavirus. Det är svårt att tänka sig att datorernas pionjärer way back when kunde förutse att en stor grupp människor skulle sätta sig ner och skriva skadlig programkod och försöka sprida den till så många datorer som möjligt, utan någon direkt vinning till sig själva eller ens någon ideologisk anledning, men egentligen var det ofrånkomligt. Människor som grupp är både nyfikna, intelligenta och rastlösa, och det är samma instinkt som gör att människor skriver virus som gör att vi experimenterar med kemikalier, uppfinner ångmaskiner eller av ren tristess leker med ett djurs lårben och därmed uppfinner den första klubban. Eller som George Mallory sa när folk frågade varför han ville beskriva Mt Everest: "För att det är där."

Tyvärr så har alltså denna mänskliga instinkt att lösa problem och hitta på saker också den obehagliga effekten att datorvirus finns. De flesta människor skulle nog hålla med mig om att datorvirus är otroligt frustrerande, onödiga, och allmänt irriterande. Att hålla på att scanna sin dator varje dag, formatera hårddisken varje gång man får en ordentlig infektion eller inte kunna ladda hem program utan den obehagliga känslan av att man inte har någon aning om vad man egentligen får hem; inget av detta är ju på något sätt någonting som någon av oss vill ha.

Men vad nog få skulle hålla med mig om är att datorvirus nog är ett nödvändigt ont. Visst, de ska bekämpas, anti-virusprogram ska skapas, lagar mot virustillverkning ska finnas, etc. Men jag anser att en värld där ingen kände ett behov av att skriva ett datorvirus bara för att se om det går, eller där ingen försöker hitta säkerhetsfel i Internet Explorer, senaste versionen av Windows eller hacka sig in i något bolags servrar "bara för att", en sådan värld vore kraftigt obehaglig att bo i. Människor har kommit så långt som vi har tack vare att vi hela tiden hittar på nya dumheter, och då och då visar sig dumheten vara något användbart, och att helt lyckas ta bort den driften från människor som grupp vore bra mycket värre än att behöva tampas med virus hela tiden.

Det är litet som klottrare. Å ena sidan är det tämligen fult när människor skriver sina namn på busssäten eller sätter sina tags på husväggar, men å andra sidan vore det ganska obehagligt ifall ungdomar inte kände ett behov av att sätta sitt märke på sin omgivning.

(Detta inkluderar ju inte proffessionella virusmakare som enbart gör det de gör för att stjäla pengar av bolag eller privatpersoner, eller sprider spyware för att få tag i kontokortsuppgifter eller emailadresser, eller liknande. De är en litet annan sak.)

Så kort sagt: tycker jag om virus? Nej. Tycker jag om virusmakare? Om jag träffade personen som är ansvarig för att jag var tvungen att formatera datorn senaste gången skulle jag nog slå denne på käften. Anser jag att virus är en dålig bieffekt av något som i sig är bra? Ja, det gör jag.

Om man är fattig spelar det ingen roll hur mycket pengar man har

Eh, va?


Hur menar de att det inte är bättre att få saker gratis än att betala för dem, när man inte har några pengar? Och även om datorträning är väldigt viktigt, vad har detta med fri programvara att göra? Kan man inte lära sig Linux i afrika?


Känns som att Microsoft borde sparka sin pr-avdelning snart.

Evil Empire vs The Rebel Penguin Alliance

Linux: Woo! Fri programvara!
Microsoft:
Linux: Nu ska jag göra en massa tuffa saker, som operativsystem och sånt!
Microsoft:
Linux: Hey, kolla här! Användarna verkar gilla det jag gör!
Microsoft: Hey, stop that! Ge oss alla era pengar och skäms!

Är det någon som egentligen är förvånad?

Öppenhet = Säkerhet?

De flesta människor tänker inte på vad de egentligen gör när de installerar ett program på sin dator. Väldigt få människor, om det ens finns någon alls, läser någonsin igenom hela användaravtalet innan de godkänner det, och de flesta antar att de som tillverkat programmet använder sig av både vanligt sunt förnuft och allmän hederlighet. De flesta antar därför att programmet inte kommer att samla in information från datorn, stänga av virusprogrammet eller ge andra access till ens internethistorik. Men det finns ändå program som gör just detta.

Ett exempel på detta i spelvärlden är till exempel Blizzard Entertainment och Electronic Arts. Blizzard spel World of Warcraft samlar till exempel in information om sina användare och skickar till Blizzard, officiellt i syfte att förhindra fusk. EAs spel Battlefield 2142 samlar in information om sina användare för att bättre kunna anpassa reklamen i spelet efter användaren. Detta är alltså inte några andra klassens spelbolag, utan bland de största speltillverkarna i världen. Det finns alltså helt säkert andra stora bolag som sysslar med samma sak, men som bara inte blivit upptäckta än.

Hur ska detta då kunna bekämpas? Det är här anknytningen till fri programvara kommer in.

Fri programvara tillåter ju användaren att studera och modifiera programmet, och detta måste i praktiken betyda att man har tillgång till programkoden. Detta betyder ju att användarna har möjlighet att i detalj kolla upp exakt vad programmet gör, och på så sätt kommer ju sådana här saker upptäckas. Det är ju inte så att alla kommer att sätta sig och läsa igenom programkoden till varenda program, men det kommer antagligen att sitta åtminstone några personer som kontrollerar programkoden, helt enkelt för att det finns människor som intresserar sig för sådant. Dessutom blir det mycket enklare att undersöka rykten om att sådana här saker förekommer i ett spel.

Så då är väl allt frid och fröjd? Inte egentligen. Det finns några punkter med full access till programkoden som är värda att tas upp.

För det första, så lär det antagligen bli mycket enklare att tillverka virus, exploits, och andra obehagligheter som anpassar sig efter svagheterna i ett program ifall det är lätt att få access till koden som programmet består av. Detta motverkas kanske en del av att det också kommer finnas en stor mängd människor som letar efter dessa dessa saker enbart för att tillkännage att de hittat dem och på så sätt få erkänning på internet, och alltså borde dessa svagheter snabbare rättas till med fri programvara än utan. Men huruvida dessa två grupper (hackare vs antihackare) helt tar ut varandra är ju svårt att säga.

För det andra så är det ju ett problem för företag att de inte bara publicerar den "omoraliska" delen av koden; de publicerar ju hela rasket. Det blir alltså omöjligt för dem att bevara hemligheter angående koden, och andra företag kan därför enklare ta efter och kopiera deras affärside. Granted, detta händer ju redan nu till stor del, men det lär inte bli svårare ifall alla företag har direktaccess till programkoden hos alla andra företag. En lösning på detta är ju att låta en vis del av koden förbli dold, men då är man ju tillbaks på ruta ett: varför lägger inte företagen sin omoraliska kod gömd inne i den del av koden som inte är offentlig?

En tredje sak; fri programvara innebär att jag får sprida programmet vidare till andra efter att jag själv tagit emot det. Hur skall ett företag som Blizzard tjäna några som helst pengar ifall det inte är fullt lagligt och har deras godkännande att sprida spelet vidare? Det kostar miljontals kronor att tillverka och underhålla ett spel som World of Warcraft, och de pengarna måste komma någonstans ifrån. Det vore tämligen enkelt att modifiera spelet en aning, sedan sprida sin version av spelet vidare gratis, och detta skulle antagligen snabbt stjäla mängder av kunder från Blizzard.

Fri programvara är alltså ingen mirakellösning när det gäller program. Öppen kod, däremot, har nog fler positiva fördelar än det har nackdelar, och är något som fler företag både ängna sig åt.

Fri Programvara

Fri programvara är inte fri i betydelsen att det är gratis, utan snarare fri i betydelsen att man får leka runt lite hur man vill med det. Som det normalt brukar definieras så är fri programvara sådan man har rätt att:

• Använda sig av och undersöka
  
• Dela med sig av till andra
• Ändra och modifiera
  
• Dela med sig och på andra sätt distribuera den modifierade programvaran

Detta betyder alltså inte nödvändigtvis att programvaran tekniskt sett är gratis, även om så ofta är fallet. Vad det betyder är att användaren av programmet har rätt att skicka programmet vidare till sina kollegor eller vänner, kan titta i programkoden, kan ändra programmet så att det blir mer anpassat till vad användaren vill ha det till, och sedan även skicka det modifierade programmet vidare till andra.

Det betyder också att man har rätt att köpa eller ladda hem (beroende på ifall ett fritt program är gratis) ett program, ändra det, och sedan sälja det modifierade programmet utan att för den skull låta det modifierade programmet vara ett fritt program.

Just detta senare är det jag mest invänder mig mot när det gäller fri programvara. Själva konceptet med fri programvara är ju att underlätta för användaren att anpassa och förbättra program efter varje persons egna preferenser, eller för att kunna användas för nya ändamål som ursprungsprogrammeraren inte tänkt på. Detta förbättrar ju situationen för alla, genom att det skapas mindre förbättringar av programmen som alla kan ta del av.

Ett exempel på hur detta kan fungera för alla är ju så kallade "mods" till datorspel (även till de spel som inte i sig är fri programvara så är situationen tillräckligt lik för att en jämförelse skall fungera.) Med mods fungerar det så att när ett företag har släppt ett spel, låt oss säga ett spel om andra världskriget, så är fans till spelet ofta intresserade av att skapa en mod som ändrar vissa detaljer i spelet. Till exempel kan andra världskriget antagligen ändras så att det snarare handlar om första världskriget, men andra vapen, uniformer och fordon. Detta gör alltså att spelet till viss grad anpassas efter användarna, det vill säga spelarna. Counter-Strike var ju till exempel en mod av Half-Life från början, och blev sedan det mest populära FPSet online.

Men eftersom fri programvara inte kräver att modifierad fri programvara också är fri, så är det lätt hänt att någon programmerare tar ett program skrivet av någon annan, ändrar det en aning, och sedan säljer det vidare som sitt eget verk, och då dessutom kräver att andra inte gör samma sak. Det går alltså att tjäna pengar på någon annans arbete, utan att man för den skull förbättrar för alla på det sätt som fri programvara gör. I exemplet ovan med Counter-Strike så vore det som att de som tillverkade modden Counter-Strike sedan kunde sälja egna kopior av det, utan att ge något betalt till företaget bakom Half-Life, och utan att tillåta någon att göra en mod av Counter-Strike.

Detta känns ju tämligen orättvist, och känns som ett utnyttjande av systemet. Det lider alltså litet av "free rider"-problemet.

Ett annat problem, även om det inte är lika stort, är ju att inte alla är programmerare. Man skulle ju kunna säga att fri programvara gör det ännu viktigare både att vara bra på programspråk för att kunna anpassa program efter sina egna behov, och att man måste kunna hitta rätt bland de dussintals olika versioner av ett program som kan dyka upp. För den som inte vet mycket mer om datorer än hur man startar Internet Explorer så kan ökad valfrihet skapa massor av stress och förvirring snarare än att ge ökad effektivitet.

It's Not Bad When We Do It

Heh. En person på FRA har tydligen blivit påkommen med att logga in på en BitTorrent-tracker.

Detta är ju iochförsig inte någon anmärkningsvärd nyhet eftersom det rent statistiskt sett vore konstigt ifall ingen på FRA någonsin hade laddat hem något. Men det underbara är hur FRA försvarar sig:

Vi har frågat honom vad han haft för sig. Vad vi förstår har han varit inne två minuter på söndagen. Och vad vi förstått har han tidigare i större utsträckning laddat ner skivor och böcker med sin hemdator. Men vad medarbetare gör på fritiden med sina egna datorer är inget som myndigheten har att göra med, säger Ingvar Åkesson, generaldirektör på FRA.

Ah. Säger övervakningsmyndigheten vars jobb går ut på att lägga sig i vad andra människor gör på sina datorer på sin fritid.

Fildelning: Spel och Böcker?

Mitt förhållande till fildelning skulle antagligen vara mindre komplicerat ifall det inte vore så bekvämt att hålla på med det. Jag vill hålla på med det, alltså vill jag att det skall vara moraliskt. När det gäller musik så tycker jag det är helt okej att ladda hem hyfsad musik som man kunde tänkts sig köpa, kanske, och sedan ser jag gärna också att man köper musik man tycker är riktigt bra, för att stödja banden. Det är så jag själv gör.

Men när det gäller vissa saker tycker jag däremot att fildelning inte är okej. Fildelning av spel, filmer och böcker, till exempel. Där ser jag endast att det är okej att ladda hem filmer man faktiskt inte skulle ha lagt ut pengar på, för att man anser att de verkar för dåliga eller för att de inte går att få tag på. Filmersom man anser vara värda att titta på, men inte värda nog att betala 100 kronor för en biobiljett eller 25 för att hyras om ett år eller så, alltså. Spel tycker jag inte alls man ska ladda hem, och böcker bara i undantagsfall där man verkligen aldrig skulle köpt den eller orkat låna den från biblioteket.

Varför tycker jag så olika mellan film, böcker, spel och musik? För mig har det att göra med var pengarna går.

Musiker tjänar faktiskt de mesta pengarna på att uppträda live och turnera. CD-skivorna fungerar nästan mest som reklam för banden snarare än som en produkt som de tjänar pengar på. Folk hör en skiva, sedan går de på en spelning. De som tjänar mest pengar på skivorna är skivbolagen, inte musikerna. (Dock är det bra att de säljer skivor, eftersom skivbolagen då är mer villiga i att investera i långa turneér för artisterna, vilket är bra. Då har jag större chans att se dem live.)
Dessutom behöver den nedlagda kostnaden på att faktiskt skapa en skiva inte vara särskilt stor. Musikerna skulle med största sannolikhet spelat dessa låtar en miljon gånger även utan skivkontrakt, eftersom det är vad de gör: de är musiker.

Detta gäller inte filmerna, böckerna och spelen. En film kostar massor att spela in, även utan högt betalda skådespelare och superregisörer. Även dataspel kostar massor att skapa, ifall man vill höja sig över shareware-nivå. För att dessa människor alls skall kunna göra det de gör, måste de ha sponsorer eller annan inkomst, och enda sättet att få det kontinuerligt är ifall människor ser deras filmer eller spelar deras spel. För att det skall finnas speldesigners eller filmskapare måste människor alltså betala för själva produkterna; de kan inte livnära sig på "liveuppträdanden" som musiker oftast gör.

Författare är ungefär samma sak, utom just det att det inte kostar särskilt mycket att skriva en bok och att författaren oftast skulle ha skrivit den gratis ifall han eller hon var tvungen, på samma sätt som musiker spelar musik även om de inte får betalt för det. Skillnaden är dock att författare inte heller kan livnära sig på att skriva böcker ifall ingen betalar för dem, till skillnad från musiker. En författare kan antingen vara författare på deltid, vilket betyder att antingen sjunker kvaliteten på boken eller så kommer de ut mer sällan, eller författare på heltid, och då måste människor köpa deras böcker eller låna dem på biblioteket.

Kort sagt, den moraliska skillnaden ligger i de praktiska konsekvenser som uppstår när man fildelar vad de skapat. Författare blir sämre eller skriver färre böcker, filmer och spel slutar tillverkas, men musiker spelar fortfarande musik.

Fildelning VS Musikindustrin

Jag läste i Metro häromveckan att var tredje skivaffär i Sverige har varit tvungen att lägga ner de senaste tio åren. I den artikeln antyddes det kraftigt att dessa nedläggningar nästan hel kunde härledas till den illegala nedladdningen; först i slutet på artikeln så nämndes den ökade handeln av musik på nätet, både rent digital nedladdning typ iStore och att beställa skivor över nätet, typ Amazon.com.

Detta leder till ett etiskt dilemma för mig. Jag gillar nämligen musikaffärer; min version av himlen skulle definitivt innehålla ett par skivaffärer stora som städer, där man kunde gå och bläddra bland all musik man ville och det fanns gott om hjälpsamma expediter.

Jag gillar också illegal nedladdning. Att kunna lyssna på precis den musik man vill, precis när man vill, utan att krångla med kreditkort eller försöka bestämma sig för ifall Band A är mer prisvärt än Band B; det är också väldigt bra. Antagligen skulle detta vara en annan feature i mitt himmelrike.

Så, hur ska man kunna lösa detta problem med att två saker jag tycker mycket om är inkompatibla? Först kan man väl ta en titt på ifall artikeln i Metro verkligen stämmer (det är ju Metro, en gratistidning knappt värd priset man betalar för den). Efter ett kort besök på RIAAs hemsida så kan man snabbt konstatera att det stämmer: det såldes 60 miljoner färre skivor i USA 2006 än 2005, även om man korrigerar för laglig digital handel. Försäljningen sjunker alltså, och det lär knappast vara för att folk inte bryr sig om musik längre.

Alltså, fildelning skadar den lagliga handeln av musik. Skivaffärer måste lägga ner, och skivbolagen tjänar mindre pengar, likaså artisterna. Mindre intäkter till skivbolagen innebär att det blir svårare att turnera för superstjärnorna.

Betyder detta alltså att fildelning av musi är omoralisk? Jag säger: inte automatiskt. (Och inte bara för att jag själv sysslar med det, även om det säkert spelar in en del.)

Att skivbolagen får mindre pengar rör mig inte särskilt i ryggen, eftersom jag alltid har tyckt att de redan tjänar oproportioneligt mycket pengar jämfört med vad de gör. Det kostar inte mycket pengar att trycka en skiva; vad skivbolagen främst lägger ut pengar på är marknadsföring samt produceringen av skivan. De står också i teorin för att finansiera turneér för sina artister, men dessa pengar brukar vanligtvis tas ur artistens del ändå, så det är ingen utgift för dem. Så skivbolag fungerar mestadels som en glorifierad reklambyrå/investor.

Att det blir svårare för skivbolagen kommer att betyda ett det blir färre superstjärnor, men gör inte heller så mycket. Fildelning kan också fungera som reklam, och leda till att små band blir lite kändare än de redan var. Att höra någons mp3 på en fest kan leda till antingen ett skivköp eller ett besök på en konsert, ifall man gillar det man hör. Veronica Maggio upptäcktes på det viset, till exempel. Det är idag heller inte omöjligt för ett band att producera sin egen skiva utan att ha ett skivbolag; framstegen i tekniken för det möjligt för vem som helst med en laptop och mycket fritid att bli producent. Till exempel Moneybrother och Marit Bergman bland många många andra, är ju sitt eget skivbolag. (Ironiskt nog så hjälper nog fildelningen till här, eftersom man kan ladda hem musikbehandlarprogram gratis.) Kort sagt, fildelning skulle nog leda till färre superstjärnor, men mer kända små band, vilket är helt okej för mig.

Betyder detta att fildelning är helt okej? Jag säger nja. Det gör det fortfarande svårare för musiker att tjäna ordenligt med pengar, de måste lägga ner mer tid för att kunna lyckas, och turneandet blir svårare. Detta är dock ett problem som kan (eller snarare måste) lösas på annat sätt än att förbjuda fildelning, eftersom fildelning är i det närmaste omöjligt att stoppa. Ett slags statligt konstnärsbidrag även till populärmusiksartister, en förändrad syn på intäkter för investeringsbolagen eller enklare teknologi för att skapa skivor skulle till viss del kunna lösa det här problemet.

Slutligen, hur är det då med mina älskade skivaffärer? Jo, de kan inte konkurrera med billigare musik som dessutom levereras till datorn snabbare; alltså illegal fildelning. Men detta skulle stämma även ifall det inte fanns någon illegal nedladdning alls; de skulle inte kunna konkurrera med laglig digital handel. Samma problem gäller till exempel rollspelsindustrin, där fildelningen är närmast minimal; många affärer måste slå igen för att de inte klarar konkurransen från digitala sidor som drivethruRPG.com eller vanligare sidor som amazon.com. Den illegala fildelningen är bara som att lägga sten på börda, så att säga. Så, jag hoppas att affärerna kan överleva tack vare de fördelar de har över digitala media, men på lång sikt kommer det nog att bli svårare att ha en skivaffär oavsett om det finns fildelning eller inte.

4Chan

Ett annat exempel på total användarstyrning är ju 4Chan.org. Det är stället som en stor mängd internetmemes kommer ifrån.

Varning dock: ifall du besöker länken ovan kommer du inte att förstå någonting. Iallafall gör inte jag det.

Can you Digg It?

Vill du veta vad alla andra tycker är intressant, så du har något att prata om vid middagsbordet? I så fall så finns Digg.com, en sida som fungerar ungefär som en användarstyrd guide till internet.

På Digg kan alla som är användare lägga upp länkar tillsammans med en kort historia som beskriver länken och varför det är så intressant att man bör lägga ner sin tid på den länken. Folk länkar till alla möjliga saker, från politiska sidor till nyhetartiklar, till myspacesidor till roliga forumtrådar.

Efter att en användare har lagt upp en länk kan andra användare rösta för eller mot den, ifall de tycker den är intressant eller inte. Ju mer röster en länk får, desto närmare förstasidan kommer den, där de mest populära länkarna hamnar. De som hamnar där får förstås en ännu större publik, och eftersom Digg har så många användare betyder det ibland att de sidor som blir länkade till från förstasidan kollapsar av den ökade traffiken.

Just detta med att användarna själva "röstar fram" den mest intressanta länken är både fördelen och nackdelen med Digg, enligt min mening. Fördelen är ju att man själv slipper leta igenom hela internet för att hitta roliga saker, och ifall så många människor tycker något är intressant så är oddsen rätt bra att det är något speciellt med det. Det är enkelt och användarvänligt, och det talar dessutom till den grundläggande mänskliga instinkten att vilja dela med sig av intressanta saker man hittat.

Nackdelen är dock samma som alltid uppstår när en stor mängd människor inte har någon som verkställer regler. Det är stor risk för att det blir majoritetens tyranni, där de roliga nischvideorna som vänder sig till en minoritet aldrig får se ljuset. Dessutom, eftersom ingen kontrollerar att länkarna är korrekta (i de fall där det rör sig om till exempel nyheter, politik eller konspirationer) så är risken stor att det sprids massor av inkorrekt information som verkar bra för oinformerade lekmän. Även om det kanske låter elitistiskt så finns det något bra med informerade experter som vet vad de talar om. Det är väldigt lätt för vanliga människor att fastna i masshysteri, sina redan existerande åsikter, eller förvanskade soundbites och därigenom bilda sig åsikter på grund av felaktig information.

Digg har också en funktion som kallas "bury", där man kan "begrava" en story man inte tycker om. Detta kan ju ganska enkelt missbrukas, till exempel ifall det kommer upp en story som man själv inte gillar av politiska anledningar. En medlem i Ku Klux Klan kan ju enkelt tvinga bort en länk till en nyhetsstory om polisbrutalitet mot svarta, till exempel.

Fördelarna och nackdelarna med Digg är alltså ungefär desamma som för-och-nackdelarna med Wikipedia. Fördelarna är att det är lättillgängligt, gratis och användarvänligt. Nackdelarna är att informationen kanske inte stämmer och formas av personliga agendor. Detta senaste är ju dock ganska vanligt även i vanliga pappersbaserade tidningar som Metro, Aftonbladet och Expressen som, även om de inte gör det uttryckligen, vinklar sina nyheter så att de ska sälja fler lösnummer (eller få fler läsare, i Metros fall). På Digg finns det dock inget sätt att hålla folk ansvariga ifall de sprider falsk information, och möjligheterna till att dölja relevant information anonymt gör det ännu enklare att ge en missvisande bild av verkligheten. Vilket ju inte är bra.

EVE Online

Ett annat skoj exempel på Web 2.o inom spelvärlden kan väl vara EVE? Även om företaget CCP äger servarna, designar skeppen och skapar stjärnsystemen, så är ju hela ekonomin så gott som helt spelarstyrd, många quests skapas av spelare, och större spelhändelser kan lätt skapas av spelare som skapat större företag i spelet. Kort sagt, EVE drivs nästan helt av spelarna.

Wiki Wild, Wiki Wiki Wild Wild Pedia

Thank you, Will Smith.


Internet har ju redan från början varit tämligen decentraliserat, utan något övergripande organ som bestämmer vad som läggs upp där eller inte, med undantag för barnporr och liknande saker. Vem som helst kunde lägga upp en hemsida, så länge man visste hur och man hade råd med det. Men då var det fortfarande så att den som la upp hemsidan var den som bestämde precis vad som skulle och inte skulle finnas på den. Visserligen kunde vissa sidor be om reader-submitted material, men mestadels så skapades materialet av dem som ägde sidan.

Så är det ju inte längre. Här tänkte jag behandla Wikipedia.

Om ni inte vet vad Wikipedia är så stäng av internet omedelbart och skäms. Men ifall ni råkar vara en av de fyra människor i världen som inte använder sig av Wikipedia på regelbunden basis, så här kommer en kort sammanfattning. Wikipedia är ett interaktivt uppslagsverk, kan man väl säga. Det är en samling artiklar med fakta om olika saker, allt från andra världskriget till saltströare till kvantmekanik. Artiklarna innehåller sedan länkar till varandra, och man kan lätt vandra från artikel till artikel till artikel. Det mest speciella med Wikipedia är dock att artiklarna skrivs av användarna själva istället för av betalda professorer. Vem som helst kan alltså registrera sig och lägga upp en artikel om vad de vill, eller editera en redan existerande artikel.

Detta senaste är ganska intressant. Wikipedia bygger alltså på att folk inte hittar på saker bara för att de kan, och att folk själva ska ta bort de felaktigheter som självklart dyker upp då och då. Självklart finns det moderatorer som rensar bort de mest uppenbara sabotagen, men till största delen så sköts artiklarna av vanliga människor.

Detta är inte så ofta ett problem när det gäller vanliga, lugna saker som hur många människor som bor i Boston eller en artikel om Beatles. Dessa saker kan ganska lätt verifieras i närmaste uppslagsverk, och få människor har något intresse av att förändra sådana artiklar. De stora problemen kommer när det gäller antingen historiskt politiska saker eller religiösa saker. Saker som Israel/Palestina-konflikten, Hitler, Evolutionsteorin, kriget i Irak eller Sovjetunionens historia kan tämligen ofta helt spegla åsikterna hos den person som la upp dem, och vara ganska långt från den objektiva sanningen. Här har moderatorerna ofta varit tvungna att låsa artiklar från vidare editering för att förhindra ännu mer vandalism.

Ett annat problem är att människor ofta helt enkelt har fel på grund av missuppfattningar, eller okunskap istället för på grund av personliga intressen. Lägg då sedan till att ingen ansvarar för att korrekturläsa artiklar innan de läggs upp, så är det lätt att förstå att många artiklar är fulla med småfel, stavfel, att de saknar viss vital information, att de är krångliga eller svårförstådda, eller några andra småsaker. Detta är litet självkorrigerande: eftersom vem som helst kan editera en artikel så kan vem som helst också gå in och rätta till ett stavfel eller formatera om texter så att de är mer lättbegripliga. De mer vällästa artiklarna har också många människor som är intresserade av dem, och där brukar också småfelen vara nästan helt borttagna.


Faktum kvarstår dock: mycket på Wikipedia är fel, och det är svårt för en lekman att veta vilket som stämmer och vilket som inte gör det. Mängder av disinformation sprids uppenbarligen genom Wikipedia, och man måste ta allt man läser där med en nypa salt.

Gör detta då Wikipedia helt värdelöst? Är det verkligen särskilt bra att ha ett demokratiskt styrt uppslagsverk? Är verkligen "majoriteten bestämmer" en bra tumregel när det gäller verifierbara fakta? Borde man kanske inte snarare gå tillbaka till uppslagsverk skapade av experter som vet vad de talar om?

Mitt svar är ett definitivt njae. Å ena sidan så kan man inte lita på Wikipedia, men det är å andra sidan gratis, lättillgängligt och innehåller information om saker som aldrig skulle hamna i ett "riktigt" uppslagsverk. På det stora hela kan man nog säga att det som står i Wikipedia är någonstans i närheten av sanningen iallafall, och det är bra nog för lättare allmänbildning eller introduktion till vissa ämnen. Om man inte har en aning om vad som hände i den franska revolutionen så är det nog bättre att kunna läsa en artikel där 90% av sakerna stämmer än att inte kunna läsa en artikel alls.

PS: Alternativ Titel Till Föregående Post...

... var World of Whorecraft. Den refuserade jag eftersom det tydligen redan finns något sådant.

Internet, alltså.

Prostitutionline?

World of Warcraft: en värld fylld av äventyr där man kan slåss med onda orcher, besegra fasansfulla demoner, kasta mäktiga trollformler och ha sex med vilt främmande män för att få en gryphon.

Kort sammanfattning: Kvinnan i länken ville ha en Epic Mount (ett flygande ridjdur alltså) till sin karaktär i onlinespelet World of Warcraft. För att kunna köpa den behövde hon 5000 guldstycken, som hon inte ville samla ihop själv i spelet. I stället satte hon upp en annons på ett forum där hon erbjöd sex i utbyte mot guld. Tydligen hade någon nappat på erbjudandet, och hon fick sitt riddjur.

Det finns tämligen många olika vinklar på detta. Var det hon gjorde prostitution? Var det hon gjorde omoraliskt? (Vilket snabbt leder oss in i frågan om prostitution är omoraliskt, men den frågan är för giftig för att ta upp här). Var mannen (om vi nu antar att det var en man) omoralisk när han svarade på hennes annons? Och på vilket sätt skall Blizzard (som är företaget bakom WoW) svara på detta; har de någon moralisk skyldighet att se till att sådant här inte händer? Bör kvinnan bli av med sitt account för att inte locka andra människor att göra samma sak, eller vore det fel av Blizzard ta bort hennes account för något hon uppenbarligen gjorde frivilligt?

Man kan hålla på så i evigheter om man så vill, och det kommer nog alltid att finnas människor som inte är överens i frågan. Men personligen, för att kunna komma fram till något svar i denna fråga, så snabbspolar jag igenom den övergripande frågan om detta är prostitution eller inte och om i så fall prostitution är fel. Istället fokuserar jag på ifall det just denna specifika kvinna gjorde var fel eller inte, eller om det mannen i fråga gjorde var fel. Ifall det då visar sig att det är helt ok, så har ju inte Blizzard något ansvar att förhindra att det händer, och man behöver inte gräva ner sig i den frågan i onödan.

För det första; ifall prostitution är definierat som "sex för pengar" så kan inte detta klassas prostitution. Guld i World of Warcraft är inte ekvivalent med pengar i verkliga världen. Visserligen måste man tillbringa mycket tid för att få tag i dem, men det är inte så att X guld i World of Warcraft kostar Y antal riktiga kronor. Och om man definierar prostitution som "sex för arbete", alltså i detta fall arbetet med att samla ihop 5000 guld, så hamnar man i den knepiga situationen att en hel del vardagliga saker kan klassas som prostitution.

I mina ögon är det hon gjorde enbart prostitution ifall definieras som "sex för arbete." Men är då det hon gjorde fel? Jag kan inte se att det skulle vara moraliskt fel enbart för att hon sålde sex för guldstycken. Hon är en vuxen människa och måste ju själv ha rätten att bestämma vem hon har sex med och inte. Samma sak gäller mannen som sålde guldstycken för sex, han har inte på något vis tvingat kvinnan till någonting. Det var tvärtom kvinnan som både tog initiativet till att överhuvudtaget byta sex mot guld och vem som hon bytte med. Jag kan inte se att något egentligt utnyttjande har skett här, speciellt eftersom de tydligen skall ses igen vilket uppenbarligen antyder att ingen av dem anser att det som hänt är fel.

Säger jag då att det som hände alltså är helt rätt och riktigt? Nej, det säger jag inte. Jag anser att kvinnan faktiskt har gjort något litet omoraliskt. Hon har nämligen fuskat. Hon har skaffat sig fördelar i spelet genom externa metoder, och jag skulle tro att Blizzard har någon klausul i sitt EULA som förbjuder detta. Det är inget gigantiskt fusk, och jag skulle inte tycka illa om henne ifall jag spelade WoW och kände henne, men det är trots allt fusk. Hon har brutit mot reglerna, på samma sätt som om hon hade köpt hela sin karaktär för pengar på eBay, som vissa gör, och det skulle vara okej för Blizzard att vidta lämpliga åtgärder för detta, men inte enbart för att det är sex inblandat.

Spelets Regler

Antag att du hade köpt ett stort svårt pussel för flera hundra kronor. Du tillbringar sedan fyra timmar om dagen i över tre veckor med att lägga pusslet; du gräver noggrannt fram hörnbitarna, sätter ihop dem med kantbitarna, samlar alla blåa bitar i en hög, alla gröna bitar i en annan, etc etc. Sakta men säkert kan du se bilden växa fram, gröna rullande fält och en vackert mörkblå himmel med bomullstussmoln och en flammande solnedgång i ena hörnet.

Sedan när du kommer hem från jobbet en dag, så finner du att någon har varit inne i dit hus, tagit isär alla pusselbitar och lagt tillbaka dem i lådan igen. Inga bitar är sönder eller stulna, de har helt enkelt tagits isär från varandra och befinner sig nu i samma skick som de var innan du la pusslet.

Vad händer nu? Självklart blir du förbannad, men varför? Pusslet är ju inte förstört, det är ju precis i samma skick som det var när du köpte det. Det är ju inte en tavla, det är inte gjort för att se snyggt ut utan för att man skall lägga det, och det kan du ju fortfarande göra. Poängen med ett pussel är ju inte att det skall vara lagt, utan att det skall läggas.

Varför svamlar jag så här i ett inlägg om onlinespel? Jo, för att exakt scenariot ovan händer hela tiden i (vissa) onlinespel. Ersätt bara pusslet med en Hardcore-karaktär i Diablo II, ett stort dyrt rymdskepp i EVE Online, eller något liknande, så har du en exakt ekvivalent situation. (För den som inte vet: en hardcore-karaktär i Diablo II kan inte återupplivas ifall den dör, och rymdskeppen i EVE måste köpas på nytt och kostar en hel massa pengar.) Man lägger ner en oerhörd tid och en hel del pengar på att bygga upp något, och någon annan tvingar en att börja om från början. Man skulle också kunna säga att poängen med spelet är att spelas, och därför har man inte förlorat något på att börja om igen.

Men ändå verkar det finnas en skillnad mellan pusselexemplet och datorspelsexemplet som jag tycker är intressant. I pusselexemplet så skulle åtminstone jag bli fly förbannad, även om man ignorerar det faktum att någon bröt sig in i mitt hus. Men online så är det tämligen accepterat att döda någons karaktär eller spränga någons rymdskepp.

Det finns förstås undantag. Att låtsas vara en allierad i Diablo II för att sedan plötsligt bli fientlig och döda någon i en utsatt situation är en tämligen impopulär taktik. Men i EVE skulle samma beteende kunna betraktas som slughet och helt enkelt beundras.

Men varför denna skillnad mellan online och verkligheten? Det verkar vara så att man inte riktigt ser det som händer online som verkligt på samma sätt som det som sker i vanliga världen. Är det kanske anonymiteten på internet som gör att man inte riktigt ser de andra karaktärerna som någons egendom? Eller är det så att man har en helt annan relation till saker man faktiskt kan hålla i handen och röra vid?

Jag tror faktiskt inte att dessa två saker är den viktigaste skillnaden mellan pusselexemplet och onlineexemplet, även om de säkert spelar in. Jag tror att den viktigaste skillnaden är vad man kan kalla "Spelets Regler", eller "Den Som Sig I Leken Ger Får Leken Tåla". Den allmänna uppfattningen om pussel är att man lägger det själv eller samarbetar för att få det lagt, utan att någon annan kommer och tar isär det. Därför blir man rosenrasande ifall någon helt oväntat faktiskt tar isär det. Men om någon anordnade ett konvent som uttryckligen gick ut på att lägga sitt eget pussel eller ta isär någon annans, och detta var känt på förhand, så skulle väldigt få människor bli arga ifall samma sak hände.

Samma sak förklarar skillnaden mellan EVE och Diablo II ovan; EVE är marknadsfört som ett cutthroatspel där det verkligen gäller att vara smart och driven för att lyckas, medan Diablo är marknadsfört som ett fantasyspel där man primärt dödar monster och kan slåss med varandra om man så vill. Spelare vs spelare är ett grundläggande element i EVE, medan det inte är det i Diablo. Alltså betraktas det som omoraliskt att låtsas vara vänlig i Diablo för att sedan hugga sin kamrat i ryggen, medan samma beteende i EVE mycket väl kan skaffa en en fiende, men utan att ses som lika omoraliskt eller att personen blir riktigt lika arg.

Kort sagt, vad man blir arg över är alltså inte förstörelsen av ens virtuella egendom. Vad man blir arg över är alltså att den andre bryter mot reglerna. Och detta tycker jag är intressant. Vad onlinespel alltså blir är stora communities som sätter upp sina egna regler och lagar, nästan automatiskt. Till stor del beror det ju förstås på vad som rent tekniskt går att göra i spelet och hur spelföretaget behandlar spelet, men det uppstår alltid egna lagar och regler i sådana communities av sig själv, utan att någon enskild individ sätter sig och skriver ner dem. Människor verkar naturligt skapa regler och beteenden så fort de samlas i stora grupper, och detta är någon man skulle kunna skriva tolv volymer om utan att det skulle bli tråkigt. Vi är verkligen flockdjur så till den grad att det sitter i ryggmärgen på oss.

Och I Samma Stil

Nightlife, gbgVIP, alltomgöteborg... listan på sajter som publicerar fyllebilder kan göras lång. Är detta verkligen något bra? Jag menar, bilderna på alltomgöteborg hamnar ju till och med i tidningen dagen efter. Att få tillstånd av fulla personer brukar inte vara särskilt svårt, och att sedan dagen efter komma ihåg just vilken av alla femtielva organisationer som tog kort på en kan ju vara lite knepigt.

Snyggast.se

Snyggast.se är en site där vanliga människor kan ladda upp olika saker och låta andra sätta betyg på dem. De saker som laddas upp kan vara dikter, videofilmer, teckningar med mera, men snyggast är nog kändast för sina bilder på människor, eftersom de har tagit sin ide från det amerikanska "Am I hot Or Not".

Problemet med snyggast.se och liknande sidor är att det ju inte går att veta säkert att den som laddar upp bilden är den som är med på bilden, eller åtminstone har dennes medgivande. Det är inte särskilt svårt att tänka sig att en mobbare skulle lägga upp pinsamma bilder på sitt mobboffer, eller att ett ex skulle lägga upp halvporriga bilder på sin pojk/flickvän som hämnd eller för att skryta. Det är inte särskilt svårt att tänka sig ett halvdussin liknande obehagliga scenarion.

Snyggast.se har iochförsig som policy att ta ner "pornografiska" bilder, och uppmanar även användarna att inte ladda upp bilder utan tillstånd. Men detta senare är ju nästan omöjligt för dem att kontrollera, och lär inte vara något särskilt hinder för en mobbare.

Vad göra? Hindra alla människor från att ladda upp bilder på sig själva? Hindra alla bilder där inte människor håller i en skylt som bekräftar att de ger sitt medgivande? Kräva att användarna lägger upp en bild på sig själv så att personalen på snyggast.se kan jämföra med andra bilder? Det känns som att dessa åtgärder är antingen ineffektiva eller för restriktiva, och jag tror att det är ett någorlunda svårlöst problem.

Chinese Democracy

Undrar vilket som kommer först, albumet eller den politiska förändringen.

Här är en ganska intressant artikel, om ett par som stämmer Yahoo. Bakgrunden till stämningen kan ganska enkelt sammanfattas såhär: Wang Xiaoning har propagerat för att göra Kina mer demokratiskt, och han har använt sitt Yahoo-account for att göra det. Den kinesiska regeringen tycker inte om sådana människor som tycker om demokrati, och bad Yahoo att dela med sig av Wang Xiaonings användaruppgifter så att de kunde gripa honom. Yahoo gick med på detta, Wang Xiaoning greps och torterades, och nu stämmer han och hans fru Yahoo enligt amerikansk lag.

Hur det går med stämningen är oklart, men om jag skulle gissa skulle jag säga att Yahoo vinner. Historien om David och Goliat är väl ganska trevlig i fantasin, men när det gäller kampen mellan ett multinationellt megaföretag och två fattiga kineser varav den ena sitter i fängelse, så är det nog ändå Goliat som vinner.

Vad som är mer intressant är ju vem som egentligen gjorde fel här, om någon. Yahoo säger att de självklart delade med sig av uppgifterna eftersom de inte kunde veta varför kinesiska regeringen ville ha dem; det kunde ju lika gärna röra sig om vilket brottsmål som helst. Wang Xiaoning, i sin tur, var ju antagligen skyldig till det han anklagades för, det vill säga "subversiv verksamhet", och dömdes ju därefter. Han bröt alltså mot lagen. Kinesiska regeringen, i sin tur, satte en man i fängelse enbart för att han ville införa ett mer demokratiskt system.

Personligen så tycker jag att både kinesiska regeringens agerande och Wang Xiaonings agerande är lätta att utvärdera. Att fängsla en människa enbart för att han uttrycker sin åsikt kan jag inte se som gott och riktigt. Att försöka övertala människor att göra sitt land mer rättvist och demokratiskt, trots att det är emot lagen, kan jag inte se som något ondskefullt. Det är, tycker jag, inte särskilt omoraliskt att bryta mot en omoralisk lag.

Yahoos roll, däremot, är ju mer komplicerad. Å ena sidan följde de ju landets lag och gjorde som regeringen sa. Å andra sidan var landet ifråga Kina och regeringen aningen despotisk. Å ena sidan kan man säga att de gjorde helt rätt i att dela med sig av uppgifterna, eftersom de ju inte visste att uppgifterna skulle användas för att sätta en politisk aktivist i fängelse. Å andra sidan kan man säga att de gjorde helt fel, eftersom de inte visste vad uppgifterna skulle användas till i ett land som inte är känt för sina mänskliga rättigheter.

Vad jag tycker detta visar på är hur viktigt det är att den personliga integriteten skyddas av företag, även mot regeringar. Här lät Yahoo personlig information om Wang Xiaoning hamna i regeringens händer, och resultatet är att en människa torteras. Rent moraliskt (även om det aldrig fungerar så i praktiken) så borde väl Yahoos position vara att de vägrar göra affärer med ett land som tvingar dem dela med sig av sådan känslig information.

Frågan är ju om det verkligen räcker. "Om inte vi gör det, så kommer någon annan göra det" har använts som försvar för omoraliska handlingar sedan tidernas begynnelse av en anledning, och om inte Yahoo samarbetade med den kinesiska regeringen så skulle de inte kunna göra affärer alls, och ett mindre moraliskt företag skulle ta deras plats.

Vad som skulle kunna hjälpa vore alltså någon slags internationell överenskommelse som skyddade den personliga integriteten även mot övergrepp i andra länder. Så ett företag baserat i Europa som gick emot överenskommelsen i Kina som antagligen inte skrivit under det, kan ändå drabbas av påföljder i Europa. Detta skulle åtminstone vara ett steg på vägen.

Spyware

I skrivande stund är det 69 olika spywareprogram som kämpar över herraväldet i denna dator. Mitt antivirusprogram försöker frenetiskt för att hålla dem stången, men är tyvärr inte redo för den uppgiften.

Spyware är, som alla som läser denna blogg säkert känner till, program som samlar in information om användaren utan att denne har gett sitt medgivande till detta. Denna information kan då användas för flera olika syften; allt ifrån att helt enkelt bara spionera på användaren till att stjäla emailadresser till att registrera användarens internethistoria till att stjäla kontonummer eller ta kontroll över datorn.

Eftersom denna kurs handlar om etik, så är det ju inte särskilt intressant att prata om det rent tekniska i hur spyware fungerar, utan i vad det kan ha för konsekvenser i samhället och för individen. Vi kan ju därför ta en titt på de olika syften som jag listade ovan.

De sista två kan ganska snabbt avfärdas som tråkiga. Att stjäla någons kontonummer eller ta kontroll över dennes dator utan dennes medgivande är ju tämligen uppenbart omoraliskt ur de allra flesta synvinklar. Men de första tre är litet intressantare. Ta till exempel ett spywareprogram som enbart spionerar på vad användaren gör. Programmet samlar ihop information och skickar det vidare till någon privatperson som inte utför några i övrigt brottsliga aktiviteter. Han eller hon säljer inte informationen vidare till brottslingar, reklamfirmor eller hackers, utan leker helt enkelt virtuell voyeur utan att åstadkomma någon skada.

Utför denna person omoraliska handlingar när han eller hon spionerar? Trots allt så är det ingen som tar skada av det rent ekonomiskt eller materiellt.

Eller låt oss ta exemplet med spyware som samlar in information om användarens internethistorik. Reklamfirman använder sig av informationen för att kunna rikta sin reklam speciellt till användaren, eller för att kunna se vad människor i stort besöker för sidor. Är detta omoraliskt? Man skulle ju kunna se det som att användaren själv inte lider någon ekonomisk eller materiell skada. Man kan nästan säga att användaren tjänar på att ha sådan spyware i sin dator, eftersom han eller hon då kommer att bli exponerad för reklam för sådant han eller hon antagligen är intresserad av, och slipper ointressant reklam. Reklamfirman själv tjänar ju också på det, eftersom de kan bli mer effektiva i sitt arbete.

Det tredje exemplet är inte lika intressant, eftersom dessa emailadresser nästan alltid används för spam senare. Spam är både resurskrävande och irriterande, och gör bara livet mer obekvämt för användaren.

Så finns det då "moraliskt korrekt" spyware? Om man ser det så att det som inte orsakar skada inte är omoraliskt, så skulle man kunna försöka sig på att det första exemplet med den virtuella voyeurn är moraliskt riktigt. Jag håller inte med, delvis för att detta skulle betyda att fönstertittare inte heller är omoraliska så länge de inte skymmer utsikten för de boende eller lämnar fingeravtryck på rutan, vilket uppenbarligen känns underligt. Delvis också för att människor löper risk at få reda på att det finns spyware på sin dator, och därigenom känna sig kränkta. De löper alltså risk att lida emotionell skada, även om de inte riskerar ekonomiska eller materiella skador.

Men även om det inte fanns någon som helst risk att människor skulle få reda på att det fanns spyware på deras datorer så anser jag det omoraliskt att spionera på någon annans dator. Jag anser nämligen att människor måste ha rätt att i fred kunna tycka och tänka vad de vill, utan rädsla för att detta registreras av någon annan människa, vare sig om denne är en privatperson, företagsanställd eller statsanställd. Även om den spionerande inte har som avsikt att använda sig av någon av den informationen han eller hon kommer åt, så innebär det ändå att den spionerande hamnar i en maktställning gentemot den som blir spionerad på.

Detta är också varför jag anser att det andra exemplet med reklamfirman också är omoraliskt, trots alla sina fördelar för de flesta inblandade. Ifall firman och privatpersonen båda vill ha dessa fördelar, så borde de ingå ett ömsesidigt avtal istället för att företaget ska egenhändigt bestämma att de ska infiltrera användarens dator "för hans eget bästa".

VHEMTly Opposed to the Human Race

Detta är ännu ett i raden av kanske lite perifiera inlägg angående digitalt motstånd, men jag tycker att det är intressant att ta som en udda exempel, speciellt som alla andra redan tagit de intressantaste exemplen.

VHEMT står för Voluntary Human Extinction Movement, och är en grupp av människor som anser att Jordens största problem kan sammanfattas i ett ord: mänskligheten. De tycker att den bästa lösningen (eller åtminstone en lösning) är att mänskligheten slutar existera.

Eller ja. Egentligen inte. De är realister, och inser att det inte är någon riktigt effektiv lösning, och att det aldrig kommer kunna genomföras medvetet. Det är mer som ett politiskt och moraliskt ställningstagande; ett påstående om att livet, universum och allting vore bättre ifall det inte fanns några människor som kunde förstöra alltihopa. De förespråkar utrotningen (ett laddat ord, men ändock det bäst passande) av den mänskliga arten. De förespråkar inte våldsamheter eller förtryck, och vill inte tvinga någon till någonting, hence ordet 'voluntary' i titeln. De tycker att alla frivilligt skall välja att inte ha barn.

Hur är detta relaterat till digitalt motstånd? Tja, själva faktum att denna paragraf existerar visar att länken är ganska tunn, men det finns några likheter med andra motståndare. De ser något som de inte tycker om och vill förändra det (i detta fall; mänsklighetens "skövling av planeten"), de håller en minoritetsposition i ett demokratiskt samhälle (vilket nästan, men inte alltid är ett krav för att räknas som motstånd. Vore det majoritetspositionen hade det nästan alltid genomförts redan. Ofta, iallafall), och de försöker sprida sitt budskap on-line.

Vad är då domen gällande dessa VHEMTister? Är de knäppskallar? Har de rätt, och är BB en ond och omoralisk plats? Jag skulle snarast säga att de ser ett verkligt problem men väljer ett ineffektiv och lite naivt (om än originellt) sätt att lösa det. De anser att mänskligheten är världens största problem, medans jag (kanske lite biased eftersom jag själv är människa) anser att mänskligheten i det stora hela är världen. Eller snarare, jag anser att världen enbart är viktigt för att vi människor befinner oss i den. Djur, växter, miljö, etc, är enbart viktiga för att vi människor sätter ett värde på dem. Jag ger personligen blanka fan i ifall det dör ut tolv gulliga djurarter per dag, ifall detta inte påverkar några människor.

Jag håller dock med om deras syn på att människor ställer till med många problem, både miljömässigt och socialt. Lösningen är dock inte att ta bort människorna, lösningen, enligt mig, är att försöka förhindra att människor skadar för många djur som vi vill ha kvar, förhindra att människor förtrycker andra människor, samt att se till att vi alla agerar ansvarsfullt mot andra människor och samhället i stort.

Dock är inte VHEMTisterna några omoraliska människor; de tror inte på tvång. De dödar inte människor, de försöker inte driva sin ståndpunkt som en valfråga eller något sådant. Allt de gör är att föra fram sin åsikt, och även om jag låter litet som en trasig skiva nu måste jag säga att det kan man inte klandra människor för. Jag håller inte med om deras slutledning, men jag kan se varför de tycker vad de tycker.

Politiska Bloggar - Threat or Menace?

(Titeln skamlöst stulen från J.J Jameson.)

Som alla som läst kvällspressen eller gratistidningarna vet, så är det trendigt med bloggar just nu. En av de mer intressanta effekterna av detta är de politiska bloggarna, det vill säga de bloggar som inte handlar en persons privata liv eller ett bands musikkarriär eller liknande, utan som enbart inriktar sig på den politiska sfären. Detta leder till att de som sköter bloggarna kan sprida sina åsikter till en större publik (förutsatt att de är skickliga, förstås) och att politiskt intresserade människor lätt kan hitta nyheter som de är intresserade av. Det är ungefär som en politiskt vinklad tidning, med ledarsida och en sammanfattning av nyheter.

Problemet, som jag ser det, är att det inte finns någon garanti för att det som sägs på de politiska bloggarna är sant och inte alltför vinklat. Det finns ingen ansvarig utgivare, ingen Pressombudsman eller Pressens Opinionsnämnd för dessa bloggar. Det finns inget egentligt krav på att man håller sig till sanningen, utan många politiska bloggar kan degenerera till rena fantasierna.

Detta är ju ett problem. Men då måste man hålla två saker i huvudet:

1. De bloggar som far med de värsta lögnerna är (oftast) de mindre bloggarna, eftersom större bloggar per definition är mer välkända och därför får hård kritik från politiska bloggar med annan politisk inriktning varje gång de säger något totalt lögnaktigt. Detta är inget idiotsäkert system, eftersom de får nästan lika hård kritik varje gång de säger något överhuvudtaget. Politik får lätt människor att tappa huvudet, som Robespierre antagligen sa någon gång. Men det håller de allra värsta lögnerna till de mindre bloggarna.
2. De mindre bloggarna drivs av privatpersoner. Återigen så måste människor ha rätt att säga vad de tycker, och i många fall så tror bloggarna själva på det som de skriver. Yttrandefriheten är viktigare än att människor tror på "den objektiva sanningen", så att säga.

Detta betyder ju inte att det är rätt att man sprider lögner och förtal om någon enskild person bara för att han eller hon har annan politisk övertygelse. Men det betyder att det är värre att försöka ingripa och "rensa upp" bland de mindre bloggarna, än vad det är att låta dem fortsätta. De små politiska bloggarna, trots den härva av lögner och kraftigt vinklade åsikter som de är drabbade av, är ofta väldigt bra på att avslöja när människor (ministrar, politiker, nyhetsstationer, etc) missköter sig; kanske just för att de inte är nersaktade av sådana saker som ansvariga utgivare och allmän kritik. De har heller inte jobb att skydda eller pengaintressen inblandade i sina bloggar (oftast, iallafall. Det finns ju många bloggar som är reklamfinansierade nuförtiden.), de är alltså inte rädda för att förlora läsare eller annonsörer på grund av sina åsikter.

Så kort sagt; politiska bloggar kan lätt bli ett träsk av motstående åsikter och halvlögner, men i det stora hela finns inget moraliskt försvarbart sätt att sätta stopp för detta; det bästa man kan göra är att försöka hindra de värsta osanningarna och skapade skandalerna från att drabba privatpersoner. Men samtidigt fyller kanske de politiska bloggarna ett syfte, att hålla ögonen på personer i maktställning. Ann Coulter eller Al Franken kan knappast hicka utan att det kommer upp på tre bloggar någonstans, och samma sak gäller förstås sådana personer som G.W.Bush, Colin Powell eller Anders Fogh Rasmussen.

Knäppskallar och Dårfinkar

Med denna synnerligen opartiska titel tänkte jag prata litet om konspirationsteorier.

Det kan ju kännas litet konstigt att behandla det ämnet under ämnet "Digitalt Motstånd", men jag anser att det finns starka skäl för det. En konspirationsteoretiker tror, per definition, att det finns en konspiration gällande någonting, och i det allra flesta fall (möjligtvis undantaget konspirationsteoretikern som tror att det finns en konspiration, men att ingen vet vad den är) så tror teoretikern själv att han eller hon har tillgång till sanningen, eller åtminstone en del av den. Konspirationen försöker oftast mörklägga något , och teoretikern försöker föra fram detta något i ljuset. Det är alltså konspirationen som sysslar med "ondskefulla" handlingar, och teoretikern som försöker hindra dem från att lyckas med det. Vad är detta, om inte (om än missriktat) motstånd?

Som med det mesta annat på internet, så har konspirationsteorier funnits långt innan nätet ens var en glimt i Al Gores öga. Nämnas kan till exempel konspirationsteorierna angående månlandingen, mordet på John F Kennedy, eller antisemitiska konspirationsteorier om att "judarna styr världsbanken". Dock har internetexplosionen förändrat konspirationsteoriserandet oerhört.

Före internets framfart rörde sig information så mycket långsammare. Ideer som någon kom på i London år 1950 var tvungna att nästan fysiskt förflyttas med brev, bok eller personlig transport för att nå till exempel New York. Möjligtvis kunde ett telefonsamtal användas för att kontakta någon över atlanten, men detta var ju tämligen ovanligt. Idag kan vem som helst med en teori och ett bildbehandlingsprogram lägga upp en lång presentation på youtube, och därmed sprida teorin över hela världen och till människor han eller hon inte ens känner och aldrig kommer att träffa. Det finns forum dedikerade till särskilda konspirationsteorier, där teoretiker kan dela med sig av sina funderingar, bevis och teorier. Internet har ju också hjälpt till med de vanligare sätten att sprida teorier; man kan enkelt beställa efter en film om hur och varför NASA fejkade månlandningen direkt från filmskaparens hemsida eller beställa efter en bok om vem som egentligen sköt JFK.

Är då detta något bra? Man kan ju inte säga att det är omoraliskt av dessa människor att säga vad de tycker och vad de tror är sanningen. Inte kan man heller säga att det är omoraliskt av människor att se dessa videor och youtubepresentationer, att diskutera på konspirationsforum eller ladda hem diagram över hur man bäst bygger en hatt i aluminiumfolie*. Folk måste ju ha en rätt att tycka och tänka vad de vill.

Men faktum kvarstår att en hel del av dessa teoretiker framställer sig själva som experter på saker de inte har någon utbildning i eller har bedrivit någon seriös forskning om annat än för att bekräfta sina egna teser. Och faktum är att många människor okritiskt sväljer teorier som vid en någorlunda seriös undersökning visar sig vara fullkomligt befängda. Konspirationsteoriserandet leder till att mängder av pseudovetenskapliga nonsenshistorier skvalpar runt på internet och i folks huvuden, och detta kan ju inte sägas vara odelat positivt. Till exempel kan ju teorierna om att "judarna" låg bakom elfte-september-attackerna eller att amerikanska staten styrs av ett eller annat hemligt sällskap leda till antisemitism respektive ogrundad misstro mot den amerikanska regeringen. (Till skillnad mot den helt sunda misstänksamhet som det nog är nyttigt att ha mot de flesta regeringar, amerikanska eller inte.) För att inte tala om de människor som medvetet ljuger, förvränger och hittar på för att helt enkelt tjäna pengar på DVDer och böcker där man får reda på Sanningen.

Men till syvende och sist så kan man inte klandra ärliga människor för att de säger vad de tror och tycker. Detta kan inte i ett demokratiskt och fritt samhälle ses som omoraliskt, även om det har några mindre önskvärda bieffekter. Möjligtvis kan man anse att människor har ett moraliskt ansvar att vara kritisk mot den information som de stöter på och/eller att människor inte skall framställa sig som auktoriteter på sådant de inte har en utbildning i, men även detta är att töja litet på gränsen, anser jag. Människor har rätt till en åsikt, oavsett varför de har fått den, och de måste ha rätten att uttrycka den åsikten.

Och dessutom så finns det ju alltid chansen att de har rätt. Att vara konspirationsteoretiker när man var medborgare i Stalin-Sovjet var ju inte alltid obefogat, om än inte bra för den personliga hälsan. Och personligen är jag litet skeptisk när det gäller att Oswald verkligen var den ende skytten i Dallas, även om jag inte säger att Staten/Big Business/Raelianerna/etc låg bakom det.


De enda människorna man verkligen kan kalla omoraliska här, är de som ljuger och bedrar och kränger DVDer enbart för att tjäna pengar. Men att ljuga för sin lön är det ju inte enbart konspirationsteoretiker som gör.


*Denna sida är antagligen inte helt seriös, men rolig ändå. Bra att ha ifall det regnar och man vill hålla håret torrt.

Fast Å Andra Sidan....

... är ju "Not As Bad As Hitler" ett erkänt dåligt argument...

Digitalt Motstånd - "Culture Jamming"

Culture Jamming är metoden att använda sig av existerande reklamkampanjer, logos och varumärken för att sprida (oftast kritisk) information, antingen gällande dessa varumärken eller någon annan del av samhället som ett parti, en ideologi, eller bara världen i allmänhet och det västerländska samhället i synnerhet.

"Culture Jamming" tar sitt namn från "Radio Jamming", en metod som oftast används i krig (dock inte alltid: Nord och Sydkorea ligger i konstant fejd med varandra när det gäller att sända in radioprogram och propaganda i det andra landet). Radio Jamming går ut på att använda motståndarens radio till att sprida felaktig information, eller förhindra denne från att få tillgång till riktig information. Man använder alltså motståndarens teknologi mot henne själv.

Culture Jamming används på samma sätt, om än inte till hundra procent. "Jammaren" använder sig av motståndarens reklamkampanj mot henne själv, på samma sätt som pilotens radio används mot piloten. Skillnaden ligger dock i att en radio jammer medvetet försöker sprida falsk information, medan Culture Jammern i de flesta fall försöker sprida information som hon tycker är sann. De flesta Culture Jammers ser alltså sig själva som aktivister som försöker förbättra världen för människor i helhet, och ser ingen likhet mellan Culture Jamming och vandalism.

Exempel på Culture Jamming kan vara: att sätta klistermärken på STOP-skyltar för att protestera mot något, att använda iPodreklamkampanjer för att protestera mot Irakkriget, eller
protestera mot sweatshops med låtsasreklam. Även MAD TVs korta sketch med iRack skulle kunna ses som Culture Jamming, så det är inget som enbart bör förknippas med unga arga människor.

Eftersom Culture Jamming använder sig så mycket av bilder och reklam så är internet idealt för Culture Jammers. Det finns knappast någon människa som tillbringat någon längre tid på internet för nöjes skull som inte stött på någon parodireklam, och olika aktivistgrupper som AdBusters kan skaffa medlemmar från hela världen. Eftersom det är en aktivitet som inte kräver särskilt mycket mer än fantasi, kreativitet och kanske Photoshop så kan fenomenet spridas bland människor som aldrig ens talar med varandra, ens över nätet, men som inspireras av varandras verk. Även om Culture Jamming som begrepp fanns redan på 60- och 70-talet så är det väldigt svårt att se att det skulle blivit ett så vida spritt fenomen som det är idag utan hjälp av internet.

Är då Culture Jamming en moraliskt okej aktivitet? De som sysslar med det tycker uppenbarligen det, och det är lätt att automatiskt se det som en modern version av David och Goliat; "den unge passionerade aktivisten" mot "det stora hjärtlösa bolaget". Men vad är egentligen skillnaden mellan att spraya graffiti på en husvägg och att spraya det på en reklamtavla? Vad är egentligen skillnaden mellan att hacka sig in i en server och få den att kollapsa och att ändra en bild på en senators hemsida så att det ser ut som att han stödjer homosexuella? Företagen lägger ner miljoner och miljoner kronor och tusentals arbetstimmar på sina reklamkampanjer, kan det då vara helt okej för människor att använda dessa kampanjer för helt motsatta syften? Bör man inte respektera det faktum att företagen lägger ner enorma resurser på dessa kampanjer, och är inte då Culture Jamming ett slags sabotage?

Svaret på detta brukar vara en liknelse mellan vanligt krig och guerillakrig. Företagen som skapar reklamen har ofantligt mycket mer pengar än de aktivister som sysslar med Culture Jamming. Alltså har företagen mycket större inflytande i det offentliga forumet, och kan sprida sin information genom stora reklamtavlor, genom reklamsnuttar i tv, på radio och "product placements" i filmer, etc. Culture Jammers i allmänhet lägger fram argumentet att detta är orättvist ställt i företagens fördel, att reklam egentligen inte är något annat än propaganda, och att någons förmåga att föra fram sina åsikter och ideer inte ska bero på hur mycket pengar denne har. Vilket ju, i mina ögon, stämmer till hundra procent.

Alltså använder de sig av de enda medel de har, nämligen sprayburkar, photoshop, digitalkameror, och reklam. Jag kan inte se att de, på det stora hela, egentligen skadar någon. Maktbalansen är orättvist ställd i företagens fördel, och att då kräva att aktivisterna ska "slåss hederligt" medan den andra sidan sitter med alla trumf är lite svårsmält.