Internet, alltså.
Monday, April 30, 2007
PS: Alternativ Titel Till Föregående Post...
... var World of Whorecraft. Den refuserade jag eftersom det tydligen redan finns något sådant.
Internet, alltså.
Internet, alltså.
Prostitutionline?
World of Warcraft: en värld fylld av äventyr där man kan slåss med onda orcher, besegra fasansfulla demoner, kasta mäktiga trollformler och ha sex med vilt främmande män för att få en gryphon.
Kort sammanfattning: Kvinnan i länken ville ha en Epic Mount (ett flygande ridjdur alltså) till sin karaktär i onlinespelet World of Warcraft. För att kunna köpa den behövde hon 5000 guldstycken, som hon inte ville samla ihop själv i spelet. I stället satte hon upp en annons på ett forum där hon erbjöd sex i utbyte mot guld. Tydligen hade någon nappat på erbjudandet, och hon fick sitt riddjur.
Det finns tämligen många olika vinklar på detta. Var det hon gjorde prostitution? Var det hon gjorde omoraliskt? (Vilket snabbt leder oss in i frågan om prostitution är omoraliskt, men den frågan är för giftig för att ta upp här). Var mannen (om vi nu antar att det var en man) omoralisk när han svarade på hennes annons? Och på vilket sätt skall Blizzard (som är företaget bakom WoW) svara på detta; har de någon moralisk skyldighet att se till att sådant här inte händer? Bör kvinnan bli av med sitt account för att inte locka andra människor att göra samma sak, eller vore det fel av Blizzard ta bort hennes account för något hon uppenbarligen gjorde frivilligt?
Man kan hålla på så i evigheter om man så vill, och det kommer nog alltid att finnas människor som inte är överens i frågan. Men personligen, för att kunna komma fram till något svar i denna fråga, så snabbspolar jag igenom den övergripande frågan om detta är prostitution eller inte och om i så fall prostitution är fel. Istället fokuserar jag på ifall det just denna specifika kvinna gjorde var fel eller inte, eller om det mannen i fråga gjorde var fel. Ifall det då visar sig att det är helt ok, så har ju inte Blizzard något ansvar att förhindra att det händer, och man behöver inte gräva ner sig i den frågan i onödan.
För det första; ifall prostitution är definierat som "sex för pengar" så kan inte detta klassas prostitution. Guld i World of Warcraft är inte ekvivalent med pengar i verkliga världen. Visserligen måste man tillbringa mycket tid för att få tag i dem, men det är inte så att X guld i World of Warcraft kostar Y antal riktiga kronor. Och om man definierar prostitution som "sex för arbete", alltså i detta fall arbetet med att samla ihop 5000 guld, så hamnar man i den knepiga situationen att en hel del vardagliga saker kan klassas som prostitution.
I mina ögon är det hon gjorde enbart prostitution ifall definieras som "sex för arbete." Men är då det hon gjorde fel? Jag kan inte se att det skulle vara moraliskt fel enbart för att hon sålde sex för guldstycken. Hon är en vuxen människa och måste ju själv ha rätten att bestämma vem hon har sex med och inte. Samma sak gäller mannen som sålde guldstycken för sex, han har inte på något vis tvingat kvinnan till någonting. Det var tvärtom kvinnan som både tog initiativet till att överhuvudtaget byta sex mot guld och vem som hon bytte med. Jag kan inte se att något egentligt utnyttjande har skett här, speciellt eftersom de tydligen skall ses igen vilket uppenbarligen antyder att ingen av dem anser att det som hänt är fel.
Säger jag då att det som hände alltså är helt rätt och riktigt? Nej, det säger jag inte. Jag anser att kvinnan faktiskt har gjort något litet omoraliskt. Hon har nämligen fuskat. Hon har skaffat sig fördelar i spelet genom externa metoder, och jag skulle tro att Blizzard har någon klausul i sitt EULA som förbjuder detta. Det är inget gigantiskt fusk, och jag skulle inte tycka illa om henne ifall jag spelade WoW och kände henne, men det är trots allt fusk. Hon har brutit mot reglerna, på samma sätt som om hon hade köpt hela sin karaktär för pengar på eBay, som vissa gör, och det skulle vara okej för Blizzard att vidta lämpliga åtgärder för detta, men inte enbart för att det är sex inblandat.
Kort sammanfattning: Kvinnan i länken ville ha en Epic Mount (ett flygande ridjdur alltså) till sin karaktär i onlinespelet World of Warcraft. För att kunna köpa den behövde hon 5000 guldstycken, som hon inte ville samla ihop själv i spelet. I stället satte hon upp en annons på ett forum där hon erbjöd sex i utbyte mot guld. Tydligen hade någon nappat på erbjudandet, och hon fick sitt riddjur.
Det finns tämligen många olika vinklar på detta. Var det hon gjorde prostitution? Var det hon gjorde omoraliskt? (Vilket snabbt leder oss in i frågan om prostitution är omoraliskt, men den frågan är för giftig för att ta upp här). Var mannen (om vi nu antar att det var en man) omoralisk när han svarade på hennes annons? Och på vilket sätt skall Blizzard (som är företaget bakom WoW) svara på detta; har de någon moralisk skyldighet att se till att sådant här inte händer? Bör kvinnan bli av med sitt account för att inte locka andra människor att göra samma sak, eller vore det fel av Blizzard ta bort hennes account för något hon uppenbarligen gjorde frivilligt?
Man kan hålla på så i evigheter om man så vill, och det kommer nog alltid att finnas människor som inte är överens i frågan. Men personligen, för att kunna komma fram till något svar i denna fråga, så snabbspolar jag igenom den övergripande frågan om detta är prostitution eller inte och om i så fall prostitution är fel. Istället fokuserar jag på ifall det just denna specifika kvinna gjorde var fel eller inte, eller om det mannen i fråga gjorde var fel. Ifall det då visar sig att det är helt ok, så har ju inte Blizzard något ansvar att förhindra att det händer, och man behöver inte gräva ner sig i den frågan i onödan.
För det första; ifall prostitution är definierat som "sex för pengar" så kan inte detta klassas prostitution. Guld i World of Warcraft är inte ekvivalent med pengar i verkliga världen. Visserligen måste man tillbringa mycket tid för att få tag i dem, men det är inte så att X guld i World of Warcraft kostar Y antal riktiga kronor. Och om man definierar prostitution som "sex för arbete", alltså i detta fall arbetet med att samla ihop 5000 guld, så hamnar man i den knepiga situationen att en hel del vardagliga saker kan klassas som prostitution.
I mina ögon är det hon gjorde enbart prostitution ifall definieras som "sex för arbete." Men är då det hon gjorde fel? Jag kan inte se att det skulle vara moraliskt fel enbart för att hon sålde sex för guldstycken. Hon är en vuxen människa och måste ju själv ha rätten att bestämma vem hon har sex med och inte. Samma sak gäller mannen som sålde guldstycken för sex, han har inte på något vis tvingat kvinnan till någonting. Det var tvärtom kvinnan som både tog initiativet till att överhuvudtaget byta sex mot guld och vem som hon bytte med. Jag kan inte se att något egentligt utnyttjande har skett här, speciellt eftersom de tydligen skall ses igen vilket uppenbarligen antyder att ingen av dem anser att det som hänt är fel.
Säger jag då att det som hände alltså är helt rätt och riktigt? Nej, det säger jag inte. Jag anser att kvinnan faktiskt har gjort något litet omoraliskt. Hon har nämligen fuskat. Hon har skaffat sig fördelar i spelet genom externa metoder, och jag skulle tro att Blizzard har någon klausul i sitt EULA som förbjuder detta. Det är inget gigantiskt fusk, och jag skulle inte tycka illa om henne ifall jag spelade WoW och kände henne, men det är trots allt fusk. Hon har brutit mot reglerna, på samma sätt som om hon hade köpt hela sin karaktär för pengar på eBay, som vissa gör, och det skulle vara okej för Blizzard att vidta lämpliga åtgärder för detta, men inte enbart för att det är sex inblandat.
Sunday, April 29, 2007
Spelets Regler
Antag att du hade köpt ett stort svårt pussel för flera hundra kronor. Du tillbringar sedan fyra timmar om dagen i över tre veckor med att lägga pusslet; du gräver noggrannt fram hörnbitarna, sätter ihop dem med kantbitarna, samlar alla blåa bitar i en hög, alla gröna bitar i en annan, etc etc. Sakta men säkert kan du se bilden växa fram, gröna rullande fält och en vackert mörkblå himmel med bomullstussmoln och en flammande solnedgång i ena hörnet.
Sedan när du kommer hem från jobbet en dag, så finner du att någon har varit inne i dit hus, tagit isär alla pusselbitar och lagt tillbaka dem i lådan igen. Inga bitar är sönder eller stulna, de har helt enkelt tagits isär från varandra och befinner sig nu i samma skick som de var innan du la pusslet.
Vad händer nu? Självklart blir du förbannad, men varför? Pusslet är ju inte förstört, det är ju precis i samma skick som det var när du köpte det. Det är ju inte en tavla, det är inte gjort för att se snyggt ut utan för att man skall lägga det, och det kan du ju fortfarande göra. Poängen med ett pussel är ju inte att det skall vara lagt, utan att det skall läggas.
Varför svamlar jag så här i ett inlägg om onlinespel? Jo, för att exakt scenariot ovan händer hela tiden i (vissa) onlinespel. Ersätt bara pusslet med en Hardcore-karaktär i Diablo II, ett stort dyrt rymdskepp i EVE Online, eller något liknande, så har du en exakt ekvivalent situation. (För den som inte vet: en hardcore-karaktär i Diablo II kan inte återupplivas ifall den dör, och rymdskeppen i EVE måste köpas på nytt och kostar en hel massa pengar.) Man lägger ner en oerhörd tid och en hel del pengar på att bygga upp något, och någon annan tvingar en att börja om från början. Man skulle också kunna säga att poängen med spelet är att spelas, och därför har man inte förlorat något på att börja om igen.
Men ändå verkar det finnas en skillnad mellan pusselexemplet och datorspelsexemplet som jag tycker är intressant. I pusselexemplet så skulle åtminstone jag bli fly förbannad, även om man ignorerar det faktum att någon bröt sig in i mitt hus. Men online så är det tämligen accepterat att döda någons karaktär eller spränga någons rymdskepp.
Det finns förstås undantag. Att låtsas vara en allierad i Diablo II för att sedan plötsligt bli fientlig och döda någon i en utsatt situation är en tämligen impopulär taktik. Men i EVE skulle samma beteende kunna betraktas som slughet och helt enkelt beundras.
Men varför denna skillnad mellan online och verkligheten? Det verkar vara så att man inte riktigt ser det som händer online som verkligt på samma sätt som det som sker i vanliga världen. Är det kanske anonymiteten på internet som gör att man inte riktigt ser de andra karaktärerna som någons egendom? Eller är det så att man har en helt annan relation till saker man faktiskt kan hålla i handen och röra vid?
Jag tror faktiskt inte att dessa två saker är den viktigaste skillnaden mellan pusselexemplet och onlineexemplet, även om de säkert spelar in. Jag tror att den viktigaste skillnaden är vad man kan kalla "Spelets Regler", eller "Den Som Sig I Leken Ger Får Leken Tåla". Den allmänna uppfattningen om pussel är att man lägger det själv eller samarbetar för att få det lagt, utan att någon annan kommer och tar isär det. Därför blir man rosenrasande ifall någon helt oväntat faktiskt tar isär det. Men om någon anordnade ett konvent som uttryckligen gick ut på att lägga sitt eget pussel eller ta isär någon annans, och detta var känt på förhand, så skulle väldigt få människor bli arga ifall samma sak hände.
Samma sak förklarar skillnaden mellan EVE och Diablo II ovan; EVE är marknadsfört som ett cutthroatspel där det verkligen gäller att vara smart och driven för att lyckas, medan Diablo är marknadsfört som ett fantasyspel där man primärt dödar monster och kan slåss med varandra om man så vill. Spelare vs spelare är ett grundläggande element i EVE, medan det inte är det i Diablo. Alltså betraktas det som omoraliskt att låtsas vara vänlig i Diablo för att sedan hugga sin kamrat i ryggen, medan samma beteende i EVE mycket väl kan skaffa en en fiende, men utan att ses som lika omoraliskt eller att personen blir riktigt lika arg.
Kort sagt, vad man blir arg över är alltså inte förstörelsen av ens virtuella egendom. Vad man blir arg över är alltså att den andre bryter mot reglerna. Och detta tycker jag är intressant. Vad onlinespel alltså blir är stora communities som sätter upp sina egna regler och lagar, nästan automatiskt. Till stor del beror det ju förstås på vad som rent tekniskt går att göra i spelet och hur spelföretaget behandlar spelet, men det uppstår alltid egna lagar och regler i sådana communities av sig själv, utan att någon enskild individ sätter sig och skriver ner dem. Människor verkar naturligt skapa regler och beteenden så fort de samlas i stora grupper, och detta är någon man skulle kunna skriva tolv volymer om utan att det skulle bli tråkigt. Vi är verkligen flockdjur så till den grad att det sitter i ryggmärgen på oss.
Sedan när du kommer hem från jobbet en dag, så finner du att någon har varit inne i dit hus, tagit isär alla pusselbitar och lagt tillbaka dem i lådan igen. Inga bitar är sönder eller stulna, de har helt enkelt tagits isär från varandra och befinner sig nu i samma skick som de var innan du la pusslet.
Vad händer nu? Självklart blir du förbannad, men varför? Pusslet är ju inte förstört, det är ju precis i samma skick som det var när du köpte det. Det är ju inte en tavla, det är inte gjort för att se snyggt ut utan för att man skall lägga det, och det kan du ju fortfarande göra. Poängen med ett pussel är ju inte att det skall vara lagt, utan att det skall läggas.
Varför svamlar jag så här i ett inlägg om onlinespel? Jo, för att exakt scenariot ovan händer hela tiden i (vissa) onlinespel. Ersätt bara pusslet med en Hardcore-karaktär i Diablo II, ett stort dyrt rymdskepp i EVE Online, eller något liknande, så har du en exakt ekvivalent situation. (För den som inte vet: en hardcore-karaktär i Diablo II kan inte återupplivas ifall den dör, och rymdskeppen i EVE måste köpas på nytt och kostar en hel massa pengar.) Man lägger ner en oerhörd tid och en hel del pengar på att bygga upp något, och någon annan tvingar en att börja om från början. Man skulle också kunna säga att poängen med spelet är att spelas, och därför har man inte förlorat något på att börja om igen.
Men ändå verkar det finnas en skillnad mellan pusselexemplet och datorspelsexemplet som jag tycker är intressant. I pusselexemplet så skulle åtminstone jag bli fly förbannad, även om man ignorerar det faktum att någon bröt sig in i mitt hus. Men online så är det tämligen accepterat att döda någons karaktär eller spränga någons rymdskepp.
Det finns förstås undantag. Att låtsas vara en allierad i Diablo II för att sedan plötsligt bli fientlig och döda någon i en utsatt situation är en tämligen impopulär taktik. Men i EVE skulle samma beteende kunna betraktas som slughet och helt enkelt beundras.
Men varför denna skillnad mellan online och verkligheten? Det verkar vara så att man inte riktigt ser det som händer online som verkligt på samma sätt som det som sker i vanliga världen. Är det kanske anonymiteten på internet som gör att man inte riktigt ser de andra karaktärerna som någons egendom? Eller är det så att man har en helt annan relation till saker man faktiskt kan hålla i handen och röra vid?
Jag tror faktiskt inte att dessa två saker är den viktigaste skillnaden mellan pusselexemplet och onlineexemplet, även om de säkert spelar in. Jag tror att den viktigaste skillnaden är vad man kan kalla "Spelets Regler", eller "Den Som Sig I Leken Ger Får Leken Tåla". Den allmänna uppfattningen om pussel är att man lägger det själv eller samarbetar för att få det lagt, utan att någon annan kommer och tar isär det. Därför blir man rosenrasande ifall någon helt oväntat faktiskt tar isär det. Men om någon anordnade ett konvent som uttryckligen gick ut på att lägga sitt eget pussel eller ta isär någon annans, och detta var känt på förhand, så skulle väldigt få människor bli arga ifall samma sak hände.
Samma sak förklarar skillnaden mellan EVE och Diablo II ovan; EVE är marknadsfört som ett cutthroatspel där det verkligen gäller att vara smart och driven för att lyckas, medan Diablo är marknadsfört som ett fantasyspel där man primärt dödar monster och kan slåss med varandra om man så vill. Spelare vs spelare är ett grundläggande element i EVE, medan det inte är det i Diablo. Alltså betraktas det som omoraliskt att låtsas vara vänlig i Diablo för att sedan hugga sin kamrat i ryggen, medan samma beteende i EVE mycket väl kan skaffa en en fiende, men utan att ses som lika omoraliskt eller att personen blir riktigt lika arg.
Kort sagt, vad man blir arg över är alltså inte förstörelsen av ens virtuella egendom. Vad man blir arg över är alltså att den andre bryter mot reglerna. Och detta tycker jag är intressant. Vad onlinespel alltså blir är stora communities som sätter upp sina egna regler och lagar, nästan automatiskt. Till stor del beror det ju förstås på vad som rent tekniskt går att göra i spelet och hur spelföretaget behandlar spelet, men det uppstår alltid egna lagar och regler i sådana communities av sig själv, utan att någon enskild individ sätter sig och skriver ner dem. Människor verkar naturligt skapa regler och beteenden så fort de samlas i stora grupper, och detta är någon man skulle kunna skriva tolv volymer om utan att det skulle bli tråkigt. Vi är verkligen flockdjur så till den grad att det sitter i ryggmärgen på oss.
Tuesday, April 24, 2007
Och I Samma Stil
Nightlife, gbgVIP, alltomgöteborg... listan på sajter som publicerar fyllebilder kan göras lång. Är detta verkligen något bra? Jag menar, bilderna på alltomgöteborg hamnar ju till och med i tidningen dagen efter. Att få tillstånd av fulla personer brukar inte vara särskilt svårt, och att sedan dagen efter komma ihåg just vilken av alla femtielva organisationer som tog kort på en kan ju vara lite knepigt.
Snyggast.se
Snyggast.se är en site där vanliga människor kan ladda upp olika saker och låta andra sätta betyg på dem. De saker som laddas upp kan vara dikter, videofilmer, teckningar med mera, men snyggast är nog kändast för sina bilder på människor, eftersom de har tagit sin ide från det amerikanska "Am I hot Or Not".
Problemet med snyggast.se och liknande sidor är att det ju inte går att veta säkert att den som laddar upp bilden är den som är med på bilden, eller åtminstone har dennes medgivande. Det är inte särskilt svårt att tänka sig att en mobbare skulle lägga upp pinsamma bilder på sitt mobboffer, eller att ett ex skulle lägga upp halvporriga bilder på sin pojk/flickvän som hämnd eller för att skryta. Det är inte särskilt svårt att tänka sig ett halvdussin liknande obehagliga scenarion.
Snyggast.se har iochförsig som policy att ta ner "pornografiska" bilder, och uppmanar även användarna att inte ladda upp bilder utan tillstånd. Men detta senare är ju nästan omöjligt för dem att kontrollera, och lär inte vara något särskilt hinder för en mobbare.
Vad göra? Hindra alla människor från att ladda upp bilder på sig själva? Hindra alla bilder där inte människor håller i en skylt som bekräftar att de ger sitt medgivande? Kräva att användarna lägger upp en bild på sig själv så att personalen på snyggast.se kan jämföra med andra bilder? Det känns som att dessa åtgärder är antingen ineffektiva eller för restriktiva, och jag tror att det är ett någorlunda svårlöst problem.
Problemet med snyggast.se och liknande sidor är att det ju inte går att veta säkert att den som laddar upp bilden är den som är med på bilden, eller åtminstone har dennes medgivande. Det är inte särskilt svårt att tänka sig att en mobbare skulle lägga upp pinsamma bilder på sitt mobboffer, eller att ett ex skulle lägga upp halvporriga bilder på sin pojk/flickvän som hämnd eller för att skryta. Det är inte särskilt svårt att tänka sig ett halvdussin liknande obehagliga scenarion.
Snyggast.se har iochförsig som policy att ta ner "pornografiska" bilder, och uppmanar även användarna att inte ladda upp bilder utan tillstånd. Men detta senare är ju nästan omöjligt för dem att kontrollera, och lär inte vara något särskilt hinder för en mobbare.
Vad göra? Hindra alla människor från att ladda upp bilder på sig själva? Hindra alla bilder där inte människor håller i en skylt som bekräftar att de ger sitt medgivande? Kräva att användarna lägger upp en bild på sig själv så att personalen på snyggast.se kan jämföra med andra bilder? Det känns som att dessa åtgärder är antingen ineffektiva eller för restriktiva, och jag tror att det är ett någorlunda svårlöst problem.
Monday, April 23, 2007
Chinese Democracy
Undrar vilket som kommer först, albumet eller den politiska förändringen.
Här är en ganska intressant artikel, om ett par som stämmer Yahoo. Bakgrunden till stämningen kan ganska enkelt sammanfattas såhär: Wang Xiaoning har propagerat för att göra Kina mer demokratiskt, och han har använt sitt Yahoo-account for att göra det. Den kinesiska regeringen tycker inte om sådana människor som tycker om demokrati, och bad Yahoo att dela med sig av Wang Xiaonings användaruppgifter så att de kunde gripa honom. Yahoo gick med på detta, Wang Xiaoning greps och torterades, och nu stämmer han och hans fru Yahoo enligt amerikansk lag.
Hur det går med stämningen är oklart, men om jag skulle gissa skulle jag säga att Yahoo vinner. Historien om David och Goliat är väl ganska trevlig i fantasin, men när det gäller kampen mellan ett multinationellt megaföretag och två fattiga kineser varav den ena sitter i fängelse, så är det nog ändå Goliat som vinner.
Vad som är mer intressant är ju vem som egentligen gjorde fel här, om någon. Yahoo säger att de självklart delade med sig av uppgifterna eftersom de inte kunde veta varför kinesiska regeringen ville ha dem; det kunde ju lika gärna röra sig om vilket brottsmål som helst. Wang Xiaoning, i sin tur, var ju antagligen skyldig till det han anklagades för, det vill säga "subversiv verksamhet", och dömdes ju därefter. Han bröt alltså mot lagen. Kinesiska regeringen, i sin tur, satte en man i fängelse enbart för att han ville införa ett mer demokratiskt system.
Personligen så tycker jag att både kinesiska regeringens agerande och Wang Xiaonings agerande är lätta att utvärdera. Att fängsla en människa enbart för att han uttrycker sin åsikt kan jag inte se som gott och riktigt. Att försöka övertala människor att göra sitt land mer rättvist och demokratiskt, trots att det är emot lagen, kan jag inte se som något ondskefullt. Det är, tycker jag, inte särskilt omoraliskt att bryta mot en omoralisk lag.
Yahoos roll, däremot, är ju mer komplicerad. Å ena sidan följde de ju landets lag och gjorde som regeringen sa. Å andra sidan var landet ifråga Kina och regeringen aningen despotisk. Å ena sidan kan man säga att de gjorde helt rätt i att dela med sig av uppgifterna, eftersom de ju inte visste att uppgifterna skulle användas för att sätta en politisk aktivist i fängelse. Å andra sidan kan man säga att de gjorde helt fel, eftersom de inte visste vad uppgifterna skulle användas till i ett land som inte är känt för sina mänskliga rättigheter.
Vad jag tycker detta visar på är hur viktigt det är att den personliga integriteten skyddas av företag, även mot regeringar. Här lät Yahoo personlig information om Wang Xiaoning hamna i regeringens händer, och resultatet är att en människa torteras. Rent moraliskt (även om det aldrig fungerar så i praktiken) så borde väl Yahoos position vara att de vägrar göra affärer med ett land som tvingar dem dela med sig av sådan känslig information.
Frågan är ju om det verkligen räcker. "Om inte vi gör det, så kommer någon annan göra det" har använts som försvar för omoraliska handlingar sedan tidernas begynnelse av en anledning, och om inte Yahoo samarbetade med den kinesiska regeringen så skulle de inte kunna göra affärer alls, och ett mindre moraliskt företag skulle ta deras plats.
Vad som skulle kunna hjälpa vore alltså någon slags internationell överenskommelse som skyddade den personliga integriteten även mot övergrepp i andra länder. Så ett företag baserat i Europa som gick emot överenskommelsen i Kina som antagligen inte skrivit under det, kan ändå drabbas av påföljder i Europa. Detta skulle åtminstone vara ett steg på vägen.
Här är en ganska intressant artikel, om ett par som stämmer Yahoo. Bakgrunden till stämningen kan ganska enkelt sammanfattas såhär: Wang Xiaoning har propagerat för att göra Kina mer demokratiskt, och han har använt sitt Yahoo-account for att göra det. Den kinesiska regeringen tycker inte om sådana människor som tycker om demokrati, och bad Yahoo att dela med sig av Wang Xiaonings användaruppgifter så att de kunde gripa honom. Yahoo gick med på detta, Wang Xiaoning greps och torterades, och nu stämmer han och hans fru Yahoo enligt amerikansk lag.
Hur det går med stämningen är oklart, men om jag skulle gissa skulle jag säga att Yahoo vinner. Historien om David och Goliat är väl ganska trevlig i fantasin, men när det gäller kampen mellan ett multinationellt megaföretag och två fattiga kineser varav den ena sitter i fängelse, så är det nog ändå Goliat som vinner.
Vad som är mer intressant är ju vem som egentligen gjorde fel här, om någon. Yahoo säger att de självklart delade med sig av uppgifterna eftersom de inte kunde veta varför kinesiska regeringen ville ha dem; det kunde ju lika gärna röra sig om vilket brottsmål som helst. Wang Xiaoning, i sin tur, var ju antagligen skyldig till det han anklagades för, det vill säga "subversiv verksamhet", och dömdes ju därefter. Han bröt alltså mot lagen. Kinesiska regeringen, i sin tur, satte en man i fängelse enbart för att han ville införa ett mer demokratiskt system.
Personligen så tycker jag att både kinesiska regeringens agerande och Wang Xiaonings agerande är lätta att utvärdera. Att fängsla en människa enbart för att han uttrycker sin åsikt kan jag inte se som gott och riktigt. Att försöka övertala människor att göra sitt land mer rättvist och demokratiskt, trots att det är emot lagen, kan jag inte se som något ondskefullt. Det är, tycker jag, inte särskilt omoraliskt att bryta mot en omoralisk lag.
Yahoos roll, däremot, är ju mer komplicerad. Å ena sidan följde de ju landets lag och gjorde som regeringen sa. Å andra sidan var landet ifråga Kina och regeringen aningen despotisk. Å ena sidan kan man säga att de gjorde helt rätt i att dela med sig av uppgifterna, eftersom de ju inte visste att uppgifterna skulle användas för att sätta en politisk aktivist i fängelse. Å andra sidan kan man säga att de gjorde helt fel, eftersom de inte visste vad uppgifterna skulle användas till i ett land som inte är känt för sina mänskliga rättigheter.
Vad jag tycker detta visar på är hur viktigt det är att den personliga integriteten skyddas av företag, även mot regeringar. Här lät Yahoo personlig information om Wang Xiaoning hamna i regeringens händer, och resultatet är att en människa torteras. Rent moraliskt (även om det aldrig fungerar så i praktiken) så borde väl Yahoos position vara att de vägrar göra affärer med ett land som tvingar dem dela med sig av sådan känslig information.
Frågan är ju om det verkligen räcker. "Om inte vi gör det, så kommer någon annan göra det" har använts som försvar för omoraliska handlingar sedan tidernas begynnelse av en anledning, och om inte Yahoo samarbetade med den kinesiska regeringen så skulle de inte kunna göra affärer alls, och ett mindre moraliskt företag skulle ta deras plats.
Vad som skulle kunna hjälpa vore alltså någon slags internationell överenskommelse som skyddade den personliga integriteten även mot övergrepp i andra länder. Så ett företag baserat i Europa som gick emot överenskommelsen i Kina som antagligen inte skrivit under det, kan ändå drabbas av påföljder i Europa. Detta skulle åtminstone vara ett steg på vägen.
Spyware
I skrivande stund är det 69 olika spywareprogram som kämpar över herraväldet i denna dator. Mitt antivirusprogram försöker frenetiskt för att hålla dem stången, men är tyvärr inte redo för den uppgiften.
Spyware är, som alla som läser denna blogg säkert känner till, program som samlar in information om användaren utan att denne har gett sitt medgivande till detta. Denna information kan då användas för flera olika syften; allt ifrån att helt enkelt bara spionera på användaren till att stjäla emailadresser till att registrera användarens internethistoria till att stjäla kontonummer eller ta kontroll över datorn.
Eftersom denna kurs handlar om etik, så är det ju inte särskilt intressant att prata om det rent tekniska i hur spyware fungerar, utan i vad det kan ha för konsekvenser i samhället och för individen. Vi kan ju därför ta en titt på de olika syften som jag listade ovan.
De sista två kan ganska snabbt avfärdas som tråkiga. Att stjäla någons kontonummer eller ta kontroll över dennes dator utan dennes medgivande är ju tämligen uppenbart omoraliskt ur de allra flesta synvinklar. Men de första tre är litet intressantare. Ta till exempel ett spywareprogram som enbart spionerar på vad användaren gör. Programmet samlar ihop information och skickar det vidare till någon privatperson som inte utför några i övrigt brottsliga aktiviteter. Han eller hon säljer inte informationen vidare till brottslingar, reklamfirmor eller hackers, utan leker helt enkelt virtuell voyeur utan att åstadkomma någon skada.
Utför denna person omoraliska handlingar när han eller hon spionerar? Trots allt så är det ingen som tar skada av det rent ekonomiskt eller materiellt.
Eller låt oss ta exemplet med spyware som samlar in information om användarens internethistorik. Reklamfirman använder sig av informationen för att kunna rikta sin reklam speciellt till användaren, eller för att kunna se vad människor i stort besöker för sidor. Är detta omoraliskt? Man skulle ju kunna se det som att användaren själv inte lider någon ekonomisk eller materiell skada. Man kan nästan säga att användaren tjänar på att ha sådan spyware i sin dator, eftersom han eller hon då kommer att bli exponerad för reklam för sådant han eller hon antagligen är intresserad av, och slipper ointressant reklam. Reklamfirman själv tjänar ju också på det, eftersom de kan bli mer effektiva i sitt arbete.
Det tredje exemplet är inte lika intressant, eftersom dessa emailadresser nästan alltid används för spam senare. Spam är både resurskrävande och irriterande, och gör bara livet mer obekvämt för användaren.
Så finns det då "moraliskt korrekt" spyware? Om man ser det så att det som inte orsakar skada inte är omoraliskt, så skulle man kunna försöka sig på att det första exemplet med den virtuella voyeurn är moraliskt riktigt. Jag håller inte med, delvis för att detta skulle betyda att fönstertittare inte heller är omoraliska så länge de inte skymmer utsikten för de boende eller lämnar fingeravtryck på rutan, vilket uppenbarligen känns underligt. Delvis också för att människor löper risk at få reda på att det finns spyware på sin dator, och därigenom känna sig kränkta. De löper alltså risk att lida emotionell skada, även om de inte riskerar ekonomiska eller materiella skador.
Men även om det inte fanns någon som helst risk att människor skulle få reda på att det fanns spyware på deras datorer så anser jag det omoraliskt att spionera på någon annans dator. Jag anser nämligen att människor måste ha rätt att i fred kunna tycka och tänka vad de vill, utan rädsla för att detta registreras av någon annan människa, vare sig om denne är en privatperson, företagsanställd eller statsanställd. Även om den spionerande inte har som avsikt att använda sig av någon av den informationen han eller hon kommer åt, så innebär det ändå att den spionerande hamnar i en maktställning gentemot den som blir spionerad på.
Detta är också varför jag anser att det andra exemplet med reklamfirman också är omoraliskt, trots alla sina fördelar för de flesta inblandade. Ifall firman och privatpersonen båda vill ha dessa fördelar, så borde de ingå ett ömsesidigt avtal istället för att företaget ska egenhändigt bestämma att de ska infiltrera användarens dator "för hans eget bästa".
Spyware är, som alla som läser denna blogg säkert känner till, program som samlar in information om användaren utan att denne har gett sitt medgivande till detta. Denna information kan då användas för flera olika syften; allt ifrån att helt enkelt bara spionera på användaren till att stjäla emailadresser till att registrera användarens internethistoria till att stjäla kontonummer eller ta kontroll över datorn.
Eftersom denna kurs handlar om etik, så är det ju inte särskilt intressant att prata om det rent tekniska i hur spyware fungerar, utan i vad det kan ha för konsekvenser i samhället och för individen. Vi kan ju därför ta en titt på de olika syften som jag listade ovan.
De sista två kan ganska snabbt avfärdas som tråkiga. Att stjäla någons kontonummer eller ta kontroll över dennes dator utan dennes medgivande är ju tämligen uppenbart omoraliskt ur de allra flesta synvinklar. Men de första tre är litet intressantare. Ta till exempel ett spywareprogram som enbart spionerar på vad användaren gör. Programmet samlar ihop information och skickar det vidare till någon privatperson som inte utför några i övrigt brottsliga aktiviteter. Han eller hon säljer inte informationen vidare till brottslingar, reklamfirmor eller hackers, utan leker helt enkelt virtuell voyeur utan att åstadkomma någon skada.
Utför denna person omoraliska handlingar när han eller hon spionerar? Trots allt så är det ingen som tar skada av det rent ekonomiskt eller materiellt.
Eller låt oss ta exemplet med spyware som samlar in information om användarens internethistorik. Reklamfirman använder sig av informationen för att kunna rikta sin reklam speciellt till användaren, eller för att kunna se vad människor i stort besöker för sidor. Är detta omoraliskt? Man skulle ju kunna se det som att användaren själv inte lider någon ekonomisk eller materiell skada. Man kan nästan säga att användaren tjänar på att ha sådan spyware i sin dator, eftersom han eller hon då kommer att bli exponerad för reklam för sådant han eller hon antagligen är intresserad av, och slipper ointressant reklam. Reklamfirman själv tjänar ju också på det, eftersom de kan bli mer effektiva i sitt arbete.
Det tredje exemplet är inte lika intressant, eftersom dessa emailadresser nästan alltid används för spam senare. Spam är både resurskrävande och irriterande, och gör bara livet mer obekvämt för användaren.
Så finns det då "moraliskt korrekt" spyware? Om man ser det så att det som inte orsakar skada inte är omoraliskt, så skulle man kunna försöka sig på att det första exemplet med den virtuella voyeurn är moraliskt riktigt. Jag håller inte med, delvis för att detta skulle betyda att fönstertittare inte heller är omoraliska så länge de inte skymmer utsikten för de boende eller lämnar fingeravtryck på rutan, vilket uppenbarligen känns underligt. Delvis också för att människor löper risk at få reda på att det finns spyware på sin dator, och därigenom känna sig kränkta. De löper alltså risk att lida emotionell skada, även om de inte riskerar ekonomiska eller materiella skador.
Men även om det inte fanns någon som helst risk att människor skulle få reda på att det fanns spyware på deras datorer så anser jag det omoraliskt att spionera på någon annans dator. Jag anser nämligen att människor måste ha rätt att i fred kunna tycka och tänka vad de vill, utan rädsla för att detta registreras av någon annan människa, vare sig om denne är en privatperson, företagsanställd eller statsanställd. Även om den spionerande inte har som avsikt att använda sig av någon av den informationen han eller hon kommer åt, så innebär det ändå att den spionerande hamnar i en maktställning gentemot den som blir spionerad på.
Detta är också varför jag anser att det andra exemplet med reklamfirman också är omoraliskt, trots alla sina fördelar för de flesta inblandade. Ifall firman och privatpersonen båda vill ha dessa fördelar, så borde de ingå ett ömsesidigt avtal istället för att företaget ska egenhändigt bestämma att de ska infiltrera användarens dator "för hans eget bästa".
Wednesday, April 18, 2007
VHEMTly Opposed to the Human Race
Detta är ännu ett i raden av kanske lite perifiera inlägg angående digitalt motstånd, men jag tycker att det är intressant att ta som en udda exempel, speciellt som alla andra redan tagit de intressantaste exemplen.
VHEMT står för Voluntary Human Extinction Movement, och är en grupp av människor som anser att Jordens största problem kan sammanfattas i ett ord: mänskligheten. De tycker att den bästa lösningen (eller åtminstone en lösning) är att mänskligheten slutar existera.
Eller ja. Egentligen inte. De är realister, och inser att det inte är någon riktigt effektiv lösning, och att det aldrig kommer kunna genomföras medvetet. Det är mer som ett politiskt och moraliskt ställningstagande; ett påstående om att livet, universum och allting vore bättre ifall det inte fanns några människor som kunde förstöra alltihopa. De förespråkar utrotningen (ett laddat ord, men ändock det bäst passande) av den mänskliga arten. De förespråkar inte våldsamheter eller förtryck, och vill inte tvinga någon till någonting, hence ordet 'voluntary' i titeln. De tycker att alla frivilligt skall välja att inte ha barn.
Hur är detta relaterat till digitalt motstånd? Tja, själva faktum att denna paragraf existerar visar att länken är ganska tunn, men det finns några likheter med andra motståndare. De ser något som de inte tycker om och vill förändra det (i detta fall; mänsklighetens "skövling av planeten"), de håller en minoritetsposition i ett demokratiskt samhälle (vilket nästan, men inte alltid är ett krav för att räknas som motstånd. Vore det majoritetspositionen hade det nästan alltid genomförts redan. Ofta, iallafall), och de försöker sprida sitt budskap on-line.
Vad är då domen gällande dessa VHEMTister? Är de knäppskallar? Har de rätt, och är BB en ond och omoralisk plats? Jag skulle snarast säga att de ser ett verkligt problem men väljer ett ineffektiv och lite naivt (om än originellt) sätt att lösa det. De anser att mänskligheten är världens största problem, medans jag (kanske lite biased eftersom jag själv är människa) anser att mänskligheten i det stora hela är världen. Eller snarare, jag anser att världen enbart är viktigt för att vi människor befinner oss i den. Djur, växter, miljö, etc, är enbart viktiga för att vi människor sätter ett värde på dem. Jag ger personligen blanka fan i ifall det dör ut tolv gulliga djurarter per dag, ifall detta inte påverkar några människor.
Jag håller dock med om deras syn på att människor ställer till med många problem, både miljömässigt och socialt. Lösningen är dock inte att ta bort människorna, lösningen, enligt mig, är att försöka förhindra att människor skadar för många djur som vi vill ha kvar, förhindra att människor förtrycker andra människor, samt att se till att vi alla agerar ansvarsfullt mot andra människor och samhället i stort.
Dock är inte VHEMTisterna några omoraliska människor; de tror inte på tvång. De dödar inte människor, de försöker inte driva sin ståndpunkt som en valfråga eller något sådant. Allt de gör är att föra fram sin åsikt, och även om jag låter litet som en trasig skiva nu måste jag säga att det kan man inte klandra människor för. Jag håller inte med om deras slutledning, men jag kan se varför de tycker vad de tycker.
VHEMT står för Voluntary Human Extinction Movement, och är en grupp av människor som anser att Jordens största problem kan sammanfattas i ett ord: mänskligheten. De tycker att den bästa lösningen (eller åtminstone en lösning) är att mänskligheten slutar existera.
Eller ja. Egentligen inte. De är realister, och inser att det inte är någon riktigt effektiv lösning, och att det aldrig kommer kunna genomföras medvetet. Det är mer som ett politiskt och moraliskt ställningstagande; ett påstående om att livet, universum och allting vore bättre ifall det inte fanns några människor som kunde förstöra alltihopa. De förespråkar utrotningen (ett laddat ord, men ändock det bäst passande) av den mänskliga arten. De förespråkar inte våldsamheter eller förtryck, och vill inte tvinga någon till någonting, hence ordet 'voluntary' i titeln. De tycker att alla frivilligt skall välja att inte ha barn.
Hur är detta relaterat till digitalt motstånd? Tja, själva faktum att denna paragraf existerar visar att länken är ganska tunn, men det finns några likheter med andra motståndare. De ser något som de inte tycker om och vill förändra det (i detta fall; mänsklighetens "skövling av planeten"), de håller en minoritetsposition i ett demokratiskt samhälle (vilket nästan, men inte alltid är ett krav för att räknas som motstånd. Vore det majoritetspositionen hade det nästan alltid genomförts redan. Ofta, iallafall), och de försöker sprida sitt budskap on-line.
Vad är då domen gällande dessa VHEMTister? Är de knäppskallar? Har de rätt, och är BB en ond och omoralisk plats? Jag skulle snarast säga att de ser ett verkligt problem men väljer ett ineffektiv och lite naivt (om än originellt) sätt att lösa det. De anser att mänskligheten är världens största problem, medans jag (kanske lite biased eftersom jag själv är människa) anser att mänskligheten i det stora hela är världen. Eller snarare, jag anser att världen enbart är viktigt för att vi människor befinner oss i den. Djur, växter, miljö, etc, är enbart viktiga för att vi människor sätter ett värde på dem. Jag ger personligen blanka fan i ifall det dör ut tolv gulliga djurarter per dag, ifall detta inte påverkar några människor.
Jag håller dock med om deras syn på att människor ställer till med många problem, både miljömässigt och socialt. Lösningen är dock inte att ta bort människorna, lösningen, enligt mig, är att försöka förhindra att människor skadar för många djur som vi vill ha kvar, förhindra att människor förtrycker andra människor, samt att se till att vi alla agerar ansvarsfullt mot andra människor och samhället i stort.
Dock är inte VHEMTisterna några omoraliska människor; de tror inte på tvång. De dödar inte människor, de försöker inte driva sin ståndpunkt som en valfråga eller något sådant. Allt de gör är att föra fram sin åsikt, och även om jag låter litet som en trasig skiva nu måste jag säga att det kan man inte klandra människor för. Jag håller inte med om deras slutledning, men jag kan se varför de tycker vad de tycker.
Politiska Bloggar - Threat or Menace?
(Titeln skamlöst stulen från J.J Jameson.)
Som alla som läst kvällspressen eller gratistidningarna vet, så är det trendigt med bloggar just nu. En av de mer intressanta effekterna av detta är de politiska bloggarna, det vill säga de bloggar som inte handlar en persons privata liv eller ett bands musikkarriär eller liknande, utan som enbart inriktar sig på den politiska sfären. Detta leder till att de som sköter bloggarna kan sprida sina åsikter till en större publik (förutsatt att de är skickliga, förstås) och att politiskt intresserade människor lätt kan hitta nyheter som de är intresserade av. Det är ungefär som en politiskt vinklad tidning, med ledarsida och en sammanfattning av nyheter.
Problemet, som jag ser det, är att det inte finns någon garanti för att det som sägs på de politiska bloggarna är sant och inte alltför vinklat. Det finns ingen ansvarig utgivare, ingen Pressombudsman eller Pressens Opinionsnämnd för dessa bloggar. Det finns inget egentligt krav på att man håller sig till sanningen, utan många politiska bloggar kan degenerera till rena fantasierna.
Detta är ju ett problem. Men då måste man hålla två saker i huvudet:
Så kort sagt; politiska bloggar kan lätt bli ett träsk av motstående åsikter och halvlögner, men i det stora hela finns inget moraliskt försvarbart sätt att sätta stopp för detta; det bästa man kan göra är att försöka hindra de värsta osanningarna och skapade skandalerna från att drabba privatpersoner. Men samtidigt fyller kanske de politiska bloggarna ett syfte, att hålla ögonen på personer i maktställning. Ann Coulter eller Al Franken kan knappast hicka utan att det kommer upp på tre bloggar någonstans, och samma sak gäller förstås sådana personer som G.W.Bush, Colin Powell eller Anders Fogh Rasmussen.
Som alla som läst kvällspressen eller gratistidningarna vet, så är det trendigt med bloggar just nu. En av de mer intressanta effekterna av detta är de politiska bloggarna, det vill säga de bloggar som inte handlar en persons privata liv eller ett bands musikkarriär eller liknande, utan som enbart inriktar sig på den politiska sfären. Detta leder till att de som sköter bloggarna kan sprida sina åsikter till en större publik (förutsatt att de är skickliga, förstås) och att politiskt intresserade människor lätt kan hitta nyheter som de är intresserade av. Det är ungefär som en politiskt vinklad tidning, med ledarsida och en sammanfattning av nyheter.
Problemet, som jag ser det, är att det inte finns någon garanti för att det som sägs på de politiska bloggarna är sant och inte alltför vinklat. Det finns ingen ansvarig utgivare, ingen Pressombudsman eller Pressens Opinionsnämnd för dessa bloggar. Det finns inget egentligt krav på att man håller sig till sanningen, utan många politiska bloggar kan degenerera till rena fantasierna.
Detta är ju ett problem. Men då måste man hålla två saker i huvudet:
- De bloggar som far med de värsta lögnerna är (oftast) de mindre bloggarna, eftersom större bloggar per definition är mer välkända och därför får hård kritik från politiska bloggar med annan politisk inriktning varje gång de säger något totalt lögnaktigt. Detta är inget idiotsäkert system, eftersom de får nästan lika hård kritik varje gång de säger något överhuvudtaget. Politik får lätt människor att tappa huvudet, som Robespierre antagligen sa någon gång. Men det håller de allra värsta lögnerna till de mindre bloggarna.
- De mindre bloggarna drivs av privatpersoner. Återigen så måste människor ha rätt att säga vad de tycker, och i många fall så tror bloggarna själva på det som de skriver. Yttrandefriheten är viktigare än att människor tror på "den objektiva sanningen", så att säga.
Så kort sagt; politiska bloggar kan lätt bli ett träsk av motstående åsikter och halvlögner, men i det stora hela finns inget moraliskt försvarbart sätt att sätta stopp för detta; det bästa man kan göra är att försöka hindra de värsta osanningarna och skapade skandalerna från att drabba privatpersoner. Men samtidigt fyller kanske de politiska bloggarna ett syfte, att hålla ögonen på personer i maktställning. Ann Coulter eller Al Franken kan knappast hicka utan att det kommer upp på tre bloggar någonstans, och samma sak gäller förstås sådana personer som G.W.Bush, Colin Powell eller Anders Fogh Rasmussen.
Monday, April 16, 2007
Knäppskallar och Dårfinkar
Med denna synnerligen opartiska titel tänkte jag prata litet om konspirationsteorier.
Det kan ju kännas litet konstigt att behandla det ämnet under ämnet "Digitalt Motstånd", men jag anser att det finns starka skäl för det. En konspirationsteoretiker tror, per definition, att det finns en konspiration gällande någonting, och i det allra flesta fall (möjligtvis undantaget konspirationsteoretikern som tror att det finns en konspiration, men att ingen vet vad den är) så tror teoretikern själv att han eller hon har tillgång till sanningen, eller åtminstone en del av den. Konspirationen försöker oftast mörklägga något , och teoretikern försöker föra fram detta något i ljuset. Det är alltså konspirationen som sysslar med "ondskefulla" handlingar, och teoretikern som försöker hindra dem från att lyckas med det. Vad är detta, om inte (om än missriktat) motstånd?
Som med det mesta annat på internet, så har konspirationsteorier funnits långt innan nätet ens var en glimt i Al Gores öga. Nämnas kan till exempel konspirationsteorierna angående månlandingen, mordet på John F Kennedy, eller antisemitiska konspirationsteorier om att "judarna styr världsbanken". Dock har internetexplosionen förändrat konspirationsteoriserandet oerhört.
Före internets framfart rörde sig information så mycket långsammare. Ideer som någon kom på i London år 1950 var tvungna att nästan fysiskt förflyttas med brev, bok eller personlig transport för att nå till exempel New York. Möjligtvis kunde ett telefonsamtal användas för att kontakta någon över atlanten, men detta var ju tämligen ovanligt. Idag kan vem som helst med en teori och ett bildbehandlingsprogram lägga upp en lång presentation på youtube, och därmed sprida teorin över hela världen och till människor han eller hon inte ens känner och aldrig kommer att träffa. Det finns forum dedikerade till särskilda konspirationsteorier, där teoretiker kan dela med sig av sina funderingar, bevis och teorier. Internet har ju också hjälpt till med de vanligare sätten att sprida teorier; man kan enkelt beställa efter en film om hur och varför NASA fejkade månlandningen direkt från filmskaparens hemsida eller beställa efter en bok om vem som egentligen sköt JFK.
Är då detta något bra? Man kan ju inte säga att det är omoraliskt av dessa människor att säga vad de tycker och vad de tror är sanningen. Inte kan man heller säga att det är omoraliskt av människor att se dessa videor och youtubepresentationer, att diskutera på konspirationsforum eller ladda hem diagram över hur man bäst bygger en hatt i aluminiumfolie*. Folk måste ju ha en rätt att tycka och tänka vad de vill.
Men faktum kvarstår att en hel del av dessa teoretiker framställer sig själva som experter på saker de inte har någon utbildning i eller har bedrivit någon seriös forskning om annat än för att bekräfta sina egna teser. Och faktum är att många människor okritiskt sväljer teorier som vid en någorlunda seriös undersökning visar sig vara fullkomligt befängda. Konspirationsteoriserandet leder till att mängder av pseudovetenskapliga nonsenshistorier skvalpar runt på internet och i folks huvuden, och detta kan ju inte sägas vara odelat positivt. Till exempel kan ju teorierna om att "judarna" låg bakom elfte-september-attackerna eller att amerikanska staten styrs av ett eller annat hemligt sällskap leda till antisemitism respektive ogrundad misstro mot den amerikanska regeringen. (Till skillnad mot den helt sunda misstänksamhet som det nog är nyttigt att ha mot de flesta regeringar, amerikanska eller inte.) För att inte tala om de människor som medvetet ljuger, förvränger och hittar på för att helt enkelt tjäna pengar på DVDer och böcker där man får reda på Sanningen.
Men till syvende och sist så kan man inte klandra ärliga människor för att de säger vad de tror och tycker. Detta kan inte i ett demokratiskt och fritt samhälle ses som omoraliskt, även om det har några mindre önskvärda bieffekter. Möjligtvis kan man anse att människor har ett moraliskt ansvar att vara kritisk mot den information som de stöter på och/eller att människor inte skall framställa sig som auktoriteter på sådant de inte har en utbildning i, men även detta är att töja litet på gränsen, anser jag. Människor har rätt till en åsikt, oavsett varför de har fått den, och de måste ha rätten att uttrycka den åsikten.
Och dessutom så finns det ju alltid chansen att de har rätt. Att vara konspirationsteoretiker när man var medborgare i Stalin-Sovjet var ju inte alltid obefogat, om än inte bra för den personliga hälsan. Och personligen är jag litet skeptisk när det gäller att Oswald verkligen var den ende skytten i Dallas, även om jag inte säger att Staten/Big Business/Raelianerna/etc låg bakom det.
De enda människorna man verkligen kan kalla omoraliska här, är de som ljuger och bedrar och kränger DVDer enbart för att tjäna pengar. Men att ljuga för sin lön är det ju inte enbart konspirationsteoretiker som gör.
*Denna sida är antagligen inte helt seriös, men rolig ändå. Bra att ha ifall det regnar och man vill hålla håret torrt.
Det kan ju kännas litet konstigt att behandla det ämnet under ämnet "Digitalt Motstånd", men jag anser att det finns starka skäl för det. En konspirationsteoretiker tror, per definition, att det finns en konspiration gällande någonting, och i det allra flesta fall (möjligtvis undantaget konspirationsteoretikern som tror att det finns en konspiration, men att ingen vet vad den är) så tror teoretikern själv att han eller hon har tillgång till sanningen, eller åtminstone en del av den. Konspirationen försöker oftast mörklägga något , och teoretikern försöker föra fram detta något i ljuset. Det är alltså konspirationen som sysslar med "ondskefulla" handlingar, och teoretikern som försöker hindra dem från att lyckas med det. Vad är detta, om inte (om än missriktat) motstånd?
Som med det mesta annat på internet, så har konspirationsteorier funnits långt innan nätet ens var en glimt i Al Gores öga. Nämnas kan till exempel konspirationsteorierna angående månlandingen, mordet på John F Kennedy, eller antisemitiska konspirationsteorier om att "judarna styr världsbanken". Dock har internetexplosionen förändrat konspirationsteoriserandet oerhört.
Före internets framfart rörde sig information så mycket långsammare. Ideer som någon kom på i London år 1950 var tvungna att nästan fysiskt förflyttas med brev, bok eller personlig transport för att nå till exempel New York. Möjligtvis kunde ett telefonsamtal användas för att kontakta någon över atlanten, men detta var ju tämligen ovanligt. Idag kan vem som helst med en teori och ett bildbehandlingsprogram lägga upp en lång presentation på youtube, och därmed sprida teorin över hela världen och till människor han eller hon inte ens känner och aldrig kommer att träffa. Det finns forum dedikerade till särskilda konspirationsteorier, där teoretiker kan dela med sig av sina funderingar, bevis och teorier. Internet har ju också hjälpt till med de vanligare sätten att sprida teorier; man kan enkelt beställa efter en film om hur och varför NASA fejkade månlandningen direkt från filmskaparens hemsida eller beställa efter en bok om vem som egentligen sköt JFK.
Är då detta något bra? Man kan ju inte säga att det är omoraliskt av dessa människor att säga vad de tycker och vad de tror är sanningen. Inte kan man heller säga att det är omoraliskt av människor att se dessa videor och youtubepresentationer, att diskutera på konspirationsforum eller ladda hem diagram över hur man bäst bygger en hatt i aluminiumfolie*. Folk måste ju ha en rätt att tycka och tänka vad de vill.
Men faktum kvarstår att en hel del av dessa teoretiker framställer sig själva som experter på saker de inte har någon utbildning i eller har bedrivit någon seriös forskning om annat än för att bekräfta sina egna teser. Och faktum är att många människor okritiskt sväljer teorier som vid en någorlunda seriös undersökning visar sig vara fullkomligt befängda. Konspirationsteoriserandet leder till att mängder av pseudovetenskapliga nonsenshistorier skvalpar runt på internet och i folks huvuden, och detta kan ju inte sägas vara odelat positivt. Till exempel kan ju teorierna om att "judarna" låg bakom elfte-september-attackerna eller att amerikanska staten styrs av ett eller annat hemligt sällskap leda till antisemitism respektive ogrundad misstro mot den amerikanska regeringen. (Till skillnad mot den helt sunda misstänksamhet som det nog är nyttigt att ha mot de flesta regeringar, amerikanska eller inte.) För att inte tala om de människor som medvetet ljuger, förvränger och hittar på för att helt enkelt tjäna pengar på DVDer och böcker där man får reda på Sanningen.
Men till syvende och sist så kan man inte klandra ärliga människor för att de säger vad de tror och tycker. Detta kan inte i ett demokratiskt och fritt samhälle ses som omoraliskt, även om det har några mindre önskvärda bieffekter. Möjligtvis kan man anse att människor har ett moraliskt ansvar att vara kritisk mot den information som de stöter på och/eller att människor inte skall framställa sig som auktoriteter på sådant de inte har en utbildning i, men även detta är att töja litet på gränsen, anser jag. Människor har rätt till en åsikt, oavsett varför de har fått den, och de måste ha rätten att uttrycka den åsikten.
Och dessutom så finns det ju alltid chansen att de har rätt. Att vara konspirationsteoretiker när man var medborgare i Stalin-Sovjet var ju inte alltid obefogat, om än inte bra för den personliga hälsan. Och personligen är jag litet skeptisk när det gäller att Oswald verkligen var den ende skytten i Dallas, även om jag inte säger att Staten/Big Business/Raelianerna/etc låg bakom det.
De enda människorna man verkligen kan kalla omoraliska här, är de som ljuger och bedrar och kränger DVDer enbart för att tjäna pengar. Men att ljuga för sin lön är det ju inte enbart konspirationsteoretiker som gör.
*Denna sida är antagligen inte helt seriös, men rolig ändå. Bra att ha ifall det regnar och man vill hålla håret torrt.
Sunday, April 15, 2007
Digitalt Motstånd - "Culture Jamming"
Culture Jamming är metoden att använda sig av existerande reklamkampanjer, logos och varumärken för att sprida (oftast kritisk) information, antingen gällande dessa varumärken eller någon annan del av samhället som ett parti, en ideologi, eller bara världen i allmänhet och det västerländska samhället i synnerhet.
"Culture Jamming" tar sitt namn från "Radio Jamming", en metod som oftast används i krig (dock inte alltid: Nord och Sydkorea ligger i konstant fejd med varandra när det gäller att sända in radioprogram och propaganda i det andra landet). Radio Jamming går ut på att använda motståndarens radio till att sprida felaktig information, eller förhindra denne från att få tillgång till riktig information. Man använder alltså motståndarens teknologi mot henne själv.
Culture Jamming används på samma sätt, om än inte till hundra procent. "Jammaren" använder sig av motståndarens reklamkampanj mot henne själv, på samma sätt som pilotens radio används mot piloten. Skillnaden ligger dock i att en radio jammer medvetet försöker sprida falsk information, medan Culture Jammern i de flesta fall försöker sprida information som hon tycker är sann. De flesta Culture Jammers ser alltså sig själva som aktivister som försöker förbättra världen för människor i helhet, och ser ingen likhet mellan Culture Jamming och vandalism.
Exempel på Culture Jamming kan vara: att sätta klistermärken på STOP-skyltar för att protestera mot något, att använda iPodreklamkampanjer för att protestera mot Irakkriget, eller
protestera mot sweatshops med låtsasreklam. Även MAD TVs korta sketch med iRack skulle kunna ses som Culture Jamming, så det är inget som enbart bör förknippas med unga arga människor.
Eftersom Culture Jamming använder sig så mycket av bilder och reklam så är internet idealt för Culture Jammers. Det finns knappast någon människa som tillbringat någon längre tid på internet för nöjes skull som inte stött på någon parodireklam, och olika aktivistgrupper som AdBusters kan skaffa medlemmar från hela världen. Eftersom det är en aktivitet som inte kräver särskilt mycket mer än fantasi, kreativitet och kanske Photoshop så kan fenomenet spridas bland människor som aldrig ens talar med varandra, ens över nätet, men som inspireras av varandras verk. Även om Culture Jamming som begrepp fanns redan på 60- och 70-talet så är det väldigt svårt att se att det skulle blivit ett så vida spritt fenomen som det är idag utan hjälp av internet.
Är då Culture Jamming en moraliskt okej aktivitet? De som sysslar med det tycker uppenbarligen det, och det är lätt att automatiskt se det som en modern version av David och Goliat; "den unge passionerade aktivisten" mot "det stora hjärtlösa bolaget". Men vad är egentligen skillnaden mellan att spraya graffiti på en husvägg och att spraya det på en reklamtavla? Vad är egentligen skillnaden mellan att hacka sig in i en server och få den att kollapsa och att ändra en bild på en senators hemsida så att det ser ut som att han stödjer homosexuella? Företagen lägger ner miljoner och miljoner kronor och tusentals arbetstimmar på sina reklamkampanjer, kan det då vara helt okej för människor att använda dessa kampanjer för helt motsatta syften? Bör man inte respektera det faktum att företagen lägger ner enorma resurser på dessa kampanjer, och är inte då Culture Jamming ett slags sabotage?
Svaret på detta brukar vara en liknelse mellan vanligt krig och guerillakrig. Företagen som skapar reklamen har ofantligt mycket mer pengar än de aktivister som sysslar med Culture Jamming. Alltså har företagen mycket större inflytande i det offentliga forumet, och kan sprida sin information genom stora reklamtavlor, genom reklamsnuttar i tv, på radio och "product placements" i filmer, etc. Culture Jammers i allmänhet lägger fram argumentet att detta är orättvist ställt i företagens fördel, att reklam egentligen inte är något annat än propaganda, och att någons förmåga att föra fram sina åsikter och ideer inte ska bero på hur mycket pengar denne har. Vilket ju, i mina ögon, stämmer till hundra procent.
Alltså använder de sig av de enda medel de har, nämligen sprayburkar, photoshop, digitalkameror, och reklam. Jag kan inte se att de, på det stora hela, egentligen skadar någon. Maktbalansen är orättvist ställd i företagens fördel, och att då kräva att aktivisterna ska "slåss hederligt" medan den andra sidan sitter med alla trumf är lite svårsmält.
"Culture Jamming" tar sitt namn från "Radio Jamming", en metod som oftast används i krig (dock inte alltid: Nord och Sydkorea ligger i konstant fejd med varandra när det gäller att sända in radioprogram och propaganda i det andra landet). Radio Jamming går ut på att använda motståndarens radio till att sprida felaktig information, eller förhindra denne från att få tillgång till riktig information. Man använder alltså motståndarens teknologi mot henne själv.
Culture Jamming används på samma sätt, om än inte till hundra procent. "Jammaren" använder sig av motståndarens reklamkampanj mot henne själv, på samma sätt som pilotens radio används mot piloten. Skillnaden ligger dock i att en radio jammer medvetet försöker sprida falsk information, medan Culture Jammern i de flesta fall försöker sprida information som hon tycker är sann. De flesta Culture Jammers ser alltså sig själva som aktivister som försöker förbättra världen för människor i helhet, och ser ingen likhet mellan Culture Jamming och vandalism.
Exempel på Culture Jamming kan vara: att sätta klistermärken på STOP-skyltar för att protestera mot något, att använda iPodreklamkampanjer för att protestera mot Irakkriget, eller
protestera mot sweatshops med låtsasreklam. Även MAD TVs korta sketch med iRack skulle kunna ses som Culture Jamming, så det är inget som enbart bör förknippas med unga arga människor.
Eftersom Culture Jamming använder sig så mycket av bilder och reklam så är internet idealt för Culture Jammers. Det finns knappast någon människa som tillbringat någon längre tid på internet för nöjes skull som inte stött på någon parodireklam, och olika aktivistgrupper som AdBusters kan skaffa medlemmar från hela världen. Eftersom det är en aktivitet som inte kräver särskilt mycket mer än fantasi, kreativitet och kanske Photoshop så kan fenomenet spridas bland människor som aldrig ens talar med varandra, ens över nätet, men som inspireras av varandras verk. Även om Culture Jamming som begrepp fanns redan på 60- och 70-talet så är det väldigt svårt att se att det skulle blivit ett så vida spritt fenomen som det är idag utan hjälp av internet.
Är då Culture Jamming en moraliskt okej aktivitet? De som sysslar med det tycker uppenbarligen det, och det är lätt att automatiskt se det som en modern version av David och Goliat; "den unge passionerade aktivisten" mot "det stora hjärtlösa bolaget". Men vad är egentligen skillnaden mellan att spraya graffiti på en husvägg och att spraya det på en reklamtavla? Vad är egentligen skillnaden mellan att hacka sig in i en server och få den att kollapsa och att ändra en bild på en senators hemsida så att det ser ut som att han stödjer homosexuella? Företagen lägger ner miljoner och miljoner kronor och tusentals arbetstimmar på sina reklamkampanjer, kan det då vara helt okej för människor att använda dessa kampanjer för helt motsatta syften? Bör man inte respektera det faktum att företagen lägger ner enorma resurser på dessa kampanjer, och är inte då Culture Jamming ett slags sabotage?
Svaret på detta brukar vara en liknelse mellan vanligt krig och guerillakrig. Företagen som skapar reklamen har ofantligt mycket mer pengar än de aktivister som sysslar med Culture Jamming. Alltså har företagen mycket större inflytande i det offentliga forumet, och kan sprida sin information genom stora reklamtavlor, genom reklamsnuttar i tv, på radio och "product placements" i filmer, etc. Culture Jammers i allmänhet lägger fram argumentet att detta är orättvist ställt i företagens fördel, att reklam egentligen inte är något annat än propaganda, och att någons förmåga att föra fram sina åsikter och ideer inte ska bero på hur mycket pengar denne har. Vilket ju, i mina ögon, stämmer till hundra procent.
Alltså använder de sig av de enda medel de har, nämligen sprayburkar, photoshop, digitalkameror, och reklam. Jag kan inte se att de, på det stora hela, egentligen skadar någon. Maktbalansen är orättvist ställd i företagens fördel, och att då kräva att aktivisterna ska "slåss hederligt" medan den andra sidan sitter med alla trumf är lite svårsmält.
Subscribe to:
Posts (Atom)