Prosit!

Jag har hört det sägas att det tog två år från det att Alexander Graham Bell uppfann telefonen till att de första unga männen stängdes av från telenätet för att de missbrukat det. Det säger ganska mycket om mänskligheten.

Ungefär samma sak är det väl med datavirus. Det är svårt att tänka sig att datorernas pionjärer way back when kunde förutse att en stor grupp människor skulle sätta sig ner och skriva skadlig programkod och försöka sprida den till så många datorer som möjligt, utan någon direkt vinning till sig själva eller ens någon ideologisk anledning, men egentligen var det ofrånkomligt. Människor som grupp är både nyfikna, intelligenta och rastlösa, och det är samma instinkt som gör att människor skriver virus som gör att vi experimenterar med kemikalier, uppfinner ångmaskiner eller av ren tristess leker med ett djurs lårben och därmed uppfinner den första klubban. Eller som George Mallory sa när folk frågade varför han ville beskriva Mt Everest: "För att det är där."

Tyvärr så har alltså denna mänskliga instinkt att lösa problem och hitta på saker också den obehagliga effekten att datorvirus finns. De flesta människor skulle nog hålla med mig om att datorvirus är otroligt frustrerande, onödiga, och allmänt irriterande. Att hålla på att scanna sin dator varje dag, formatera hårddisken varje gång man får en ordentlig infektion eller inte kunna ladda hem program utan den obehagliga känslan av att man inte har någon aning om vad man egentligen får hem; inget av detta är ju på något sätt någonting som någon av oss vill ha.

Men vad nog få skulle hålla med mig om är att datorvirus nog är ett nödvändigt ont. Visst, de ska bekämpas, anti-virusprogram ska skapas, lagar mot virustillverkning ska finnas, etc. Men jag anser att en värld där ingen kände ett behov av att skriva ett datorvirus bara för att se om det går, eller där ingen försöker hitta säkerhetsfel i Internet Explorer, senaste versionen av Windows eller hacka sig in i något bolags servrar "bara för att", en sådan värld vore kraftigt obehaglig att bo i. Människor har kommit så långt som vi har tack vare att vi hela tiden hittar på nya dumheter, och då och då visar sig dumheten vara något användbart, och att helt lyckas ta bort den driften från människor som grupp vore bra mycket värre än att behöva tampas med virus hela tiden.

Det är litet som klottrare. Å ena sidan är det tämligen fult när människor skriver sina namn på busssäten eller sätter sina tags på husväggar, men å andra sidan vore det ganska obehagligt ifall ungdomar inte kände ett behov av att sätta sitt märke på sin omgivning.

(Detta inkluderar ju inte proffessionella virusmakare som enbart gör det de gör för att stjäla pengar av bolag eller privatpersoner, eller sprider spyware för att få tag i kontokortsuppgifter eller emailadresser, eller liknande. De är en litet annan sak.)

Så kort sagt: tycker jag om virus? Nej. Tycker jag om virusmakare? Om jag träffade personen som är ansvarig för att jag var tvungen att formatera datorn senaste gången skulle jag nog slå denne på käften. Anser jag att virus är en dålig bieffekt av något som i sig är bra? Ja, det gör jag.